Så här skriver några ....... om euron......

Euron – ett hot mot Europas välstånd

Drömmen om en monetär union har blivit en mardröm. Och insatserna som görs för att stabilisera situationen innebär mera lån till dem som redan lånat för mycket, ett slut på Europeiska centralbankens självständighet och en hårdför sänkning av total efterfrågan i en djup recession. En Döbelnmedicin som kommer att göra EU sjufalt värre, skriver nationalekonomerna Birgitta Swedenborg och Nils Lundgren.

* Birgitta Swedenborg, fil. dr. i nationalekonomi. Aktiv på nej-sidan inför folkomröstningen om EMU och därefter i Junilistan. Hon är nu, tillsammans med Sören Wibe, ordförande för Junilistan.
* Nils Lundgren, fil dr i nationalekonomi. Partiledare för Junilistan 2004-2008, ledamot av EU-parlamentet 2004-2009.Tidigare ekonomisk expert vid EFTA, forskare i nationalekonomi och chefsekonom på Nordbanken. Ordförande i Europa ja – euro nej i folkomröstningen 2003.

Eurons kris har tystat EMU-anhängarna. De flesta inser att de enorma kostnader som nu drabbar euroområdet och hotar den globala återhämtningen inte på något sätt uppvägs av de små vinster euron medför. Dessa består ju främst av lägre transaktionskostnader i utrikeshandeln och därmed större handelsvolymer. Men denna handelsökning beräknas ge en samhällsekonomisk engångsvinst på mindre än en procent av BNP. Detta är försumbart jämfört med den förlorade tillväxt och arbetslöshet som nu väntar. De som, i likhet med folkpartiledaren Jan Björklund i TV nyligen, fortsätter att försvara euron med att den ökar handeln har inte förstått att eurokrisen gör argumentet irrelevant.

Ett annat försök till försvar av valutaunionen är att det inte bara är euroländer som Grekland som misskött sin ekonomi. Även länder som USA, Storbritannien och Island har ju stora budgetunderskott och hög statsskuld. Så är det förvisso, men det viktiga är att eurosystemet har vållat eller förvärrat krisen i många euroländer. Den låga euroräntan gjorde det billigt för Grekland att låna till sin överkonsumtion. Långivarna krävde ingen riskpremie, eftersom de (helt riktigt) räknade med att övriga euroländer måste ställa upp om Grekland kom på obestånd. Därmed kunde Grekland fortsätta att förstöra sin ekonomi i många år.

Portugal, Irland, Italien och Spanien drevs in i krisen på grund av att eurosystemets gemensamma penningpolitik för dem medförde hög inflation, förlorad konkurrenskraft och tillfälligt höga skatteintäkter.

Länder med flytande växelkurs betalar naturligtvis också ett pris för vanskött ekonomisk politik. Men de drivs inte därtill av en valutaunion och de kan lättare rätta till sina obalanser. De kan återställa internationell konkurrenskraft med hjälp av en sjunkande valuta i stället för att försöka sänka alla löner och priser i nationell valuta och därmed riskera massarbetslöshet.

Krisen är inte löst. Tre åtgärder har vidtagits:

* Medlemsländer med problem ska få låna upp till 7 000 miljarder kronor.

* Den europeiska centralbanken (ECB) har förmåtts börja köpa upp osäkra statspapper.

* Krisländerna har tvingats strama åt sin finanspolitik dramatiskt.

Detta är en Döbelnmedicin som gör EU för i morgon sjufalt värre. Behandlingen innebär mera lån till dem som redan lånat för mycket, ett slut på ECB:s självständighet och en hårdför sänkning av total efterfrågan i en djup recession.

Åtgärderna var kanske nödvändiga på kort sikt men löser inte de grundläggande problemen. Dels är det osäkert om Grekland och andra euroländer i kris kan klara den anpassning som krävs. Dels är det svårt att se hur euroländerna ska hindra att samma problem återuppstår. Det finns en inneboende konflikt i eurosamarbetet som beror på att alla länder i slutändan måste ansvara för varandra samtidigt som inget land är villigt att ge upp sin nationella suveränitet och låta Bryssel styra landets ekonomiska politik.

Europas politiska elit borde ha tänkt igenom denna konflikt innan de införde euron. Nu tvingas de välja mellan ökad politisk integration och desintegration av valutasamarbetet. Det senare kan te sig rimligt, men är mycket riskfyllt. Om ett land tvingas ut ur eurosamarbetet kommer det att utlösa spekulativa attacker mot andra skakiga euroländer, eftersom även deras euroanknytning då ses som osäker. Det, i sin tur, slår mot banker i andra länder som har fordringar på dessa länder. Kedjeeffekterna kan bli förödande.

Alternativet ökad politisk integration välkomnas av det europeiska etablissemang som vill se ett Europas Förenta Stater. Den förre ordföranden för EU-kommissionen, Romani Prodi, konstaterade glädjestrålande i en artikel i Financial Times nyligen att vi nu står inför ett stort steg mot en finanspolitisk federation i Europa. Men en sådan vill inte medborgarna och sannolikt inte heller regeringarna ha. Vilket alternativ man än väljer kommer det att skapa ekonomiska påfrestningar och svåra konflikter inom EU.

Drömmen om en monetär union har blivit en mardröm och euron har blivit ett hot mot de stora välfärdsvinster som den gemensamma marknaden har gett Europas folk!

Birgitta Swedenborg

fil. dr. i nationalekonomi. Aktiv på nej-sidan inför folkomröstningen om EMU och därefter i Junilistan. Hon är nu, tillsammans med Sören Wibe, ordförande för Junilistan.

Nils Lundgren

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.375974-euron-ett-hot-mot-europas-valstand

Skuldkrisen är inte eurons fel

Det är inte euron som är orsaken till att en lång rad länder, däribland USA, Japan och Storbritannien, har en skuldkris. Tvärtom skulle Europa i dag ha plågats av valutakaos om inte eurosamarbetet funnits, skriver Carl B Hamilton och Cecilia Wigström (FP).

Finanskrisen följs nu av en skuldkris. USA, Japan, Storbritannien, Italien, Portugal, Frankrike, Irland och Grekland har alla skulder som är större än 80 procent av BNP. Vissa av dessa är euroländer, andra inte. Vi kan därför föra undan Nils Lundgren och Birgitta Swedenborgs skadeglada påstående på GP Debatt (25/5) att euron är orsaken och devalveringar del av lösningen. Tvärtom.

Utan eurosamarbetet hade Europa plågats av valutakaos och konflikter alltsedan krisen inleddes 2008.

Finland har haft euron i mer än tio år och vill inte lämna samarbetet. Allmänna opinionen är för euron, liksom landets företagare och ekonomer. Finland har under dessa tio år kommit ikapp Sveriges BNP/person, arbetslösheten har gått ned och budgetsaldot är ungefär som i Sverige. Vad är det som euro-motståndare som Lundgren och Swedenborg i Sverige förstått, men som hela Finland inte begripit på tio år?

Nationell ekonomisk politik avgörande

Slutsatsen är att den nationella ekonomiska politiken är avgörande för utvecklingen i ett land – med eller utan euron. Driver man en vettlös ekonomisk politik hjälper det inte vilket valutasystem man har. Den ekonomiska krisen har visat hur beroende de europeiska länderna är av varandra. Misskötta statsfinanser och spruckna fastighetsprisbubblor i ett land får återverkningar på stabiliteten i övriga länder. Det gäller även Sverige, trots att vi inte har euron som valuta. Därför tjänar Sverige på att fullt ut delta i alla ansträngningar som görs att få ordning på Europas ekonomier.

Vår slutsats av krisen är att det krävs striktare förebyggande och gemensamma åtgärder mot EU-länder som för en politik som äventyrar den egna och andras ekonomiska stabilitet. De senaste veckornas händelser och krishantering visar att Sverige ställs vid sidan av när viktiga beslut för vår egen framtid fattas.

Sverige ska inte sitta på staketet

Sverige kan endast få en stark permanent röst i utformningen av det sammantvinnade Europas ekonomiska politik om vi är med i euron och tar plats i den europeiska centralbanken (ECB). Vi ska inte sitta på staketet och titta på – som den finske tidigare statsministern Lipponen nyligen uttryckte det.

Tack vare Anders Borgs personliga kompetens är Sverige för tillfället med i en särskild grupp för stabiliserande regeländringar, men Sveriges politik kan inte bygga på personberoende. Det vore oansvarigt. Sverige bör införa euron. Övergången till den gemensamma valutan bör självklart ske vid en tidpunkt som är lämplig med avseende på den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige och i euroländerna. Vi menar att beslutet kan tas under nästa mandatperiod.

Carl B Hamilton (FP)

ordförande i riksdagens näringsutskott och ekonomisk-politisk talesman

Cecilia Wigström (FP)

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.378038-skuldkrisen-ar-inte-eurons-fel

Senaste nytt som jag skriver under på, hade jag varit lika duktig på att uttrycka mig så hade jag kunnar skriva:

Gert Gelotte: Det är inte eurons fel Krönika 31/10:
För stora statsutgifter i förhållande till statsinkomsterna och för vidlyftigt risktagande har orsakat den europeiska skuld- och finanskrisen. Detta försätter eurosamarbetet i kris, men euron är inte orsaken. Den fungerar utmärkt i länder som sköter sin ekonomi, skriver GP:s Gert Gelotte.

I SVT:s Gomorron Sverige hävdade Vänsterpartiets ordförandekandidat Jonas Sjöstedt att euron "påtvingar länder fel ekonomisk politik". Snacka om demagogi. Ingen valuta, inte euro, inte kronor tvingar ett lands regering att spendera mer lånade pengar än vad landets ekonomi kan bära. Ingen valuta tvingar banker att spekulera i riskabla lån till kreditsvaga länder.

För stora statsutgifter i förhållande till statsinkomsterna och för vidlyftigt risktagande har orsakat den europeiska skuld- och finanskrisen. Detta försätter eurosamarbetet i kris, men euron är inte orsaken. Den fungerar utmärkt i länder som sköter sin ekonomi.

Ett lands ekonomiska politik består av två delar – penningpolitik och finanspolitik. Penningpolitiken styr penningmängden och räntan, Finanspolitiken bestämmer skatter och avgifter, investeringar och besparingar – storleken på den offentliga sektorn.

Är penningpolitiken generös med riskabelt låga räntor kan detta balanseras med en stram finanspolitik – exempelvis lånetak och höjda skatter. Är penningpolitiken i stället stram med väl höga räntor kan sänkta skatter och större offentliga utgifter motverka detta.

I euroländerna styrs penningpolitiken av Europeiska centralbanken. Finanspolitiken är däremot nationell. När dagens krisländer blev euromedlemmar gynnades de av en riskabelt låg ränta. I detta låg en fara, uppenbar för alla inklusive krisländernas dåvarande regeringar. De hade alla möjligheter att balansera den låga räntan med en snålare finanspolitik, men underlät detta.

I grund och botten handlar alltså krisen om svaga regeringar, men också om ett grumligt förhållande mellan väljare och politiker.

Alla väljare i alla länder vill ha något i utbyte för sina röster. I de värst utsatta krisländerna urartar detta till klientpolitik och klientekonomi. Politikerna lovar av tradition och ohejdad vana väljare och grupper av väljare konkreta ekonomiska fördelar i utbyte mot röster. Det kan vara statliga jobb, generösa pensioner eller monopol för en yrkesgrupp – utan krav på motsvarande skatter. Nu är pengarna mer än slut och väljarna kan inte förstå varför politikerna slutat uppfylla sin del av avtalet.

Att ersätta klientekonomin med en modern samhällsekonomi blir den tuffaste delen av krispolitiken för länder som Grekland och Italien.

För Sverige går det bra. Men vi skall akta oss för övermod. 1992 kunde inte ens 500 procents ränta rädda en finanspolitik som lovat väljarna mycket mer än Sveriges ekonomi då förmådde bära.