Skatt på växande är förödande

Skatt på växande

De gamla Moderaterna talade ofta och gärna om den stora världen och om hur det lilla landet Sverige var tvunget att anpassa sig för att överleva. Att sänka skatter var en fråga om frihet, om att individen måste få mer svängrum. Höga marginalskatter beskrevs som en skatt på utbildning och initiativkraft.

Bo Lundgrens valnederlag 2002 blev en vändpunkt. Fredrik Reinfeldt och kretsen kring honom bytte såväl strategi som retorik. Sverige behövde inte något systemskifte utan var ett föregångsland. Skatterna behövde sänkas, men inte för att vidga friheten eller stärka den globala konkurrenskraften utan för att människor skulle gå från utanförskap till jobb.

Sannolikt bidrog förnyelsen av Moderaterna till att det blev ett regeringsskifte 2006. När Moderaterna hyllade den svenska modellen i stället för att utmåla den som ett problem, blev det svårare för Socialdemokraterna att skrämmas med högerspöket. Förflyttningen mot mitten underlättade också samarbetet inom den borgerliga alliansen.

Nu fyra år senare har de nya Moderaterna inte bara övertagit delar av Socialdemokraternas retorik utan också erövrat något annat som brukade vara deras: trovärdigheten som förvaltare av sunda statsfinanser. Efter den globala finanskrisen är det statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg som står för trygghet.

Så långt komna har naturligtvis Reinfeldt och Borg stärkts i övertygelsen att de nya Moderaterna vilar på en riktig analys. I förra veckan gick de ut och klargjorde att de håller fast vid sin i grunden positiva syn på den svenska arbetsrätten.

Men det som leder till framgång på kort sikt behöver inte göra det på lite längre sikt. För hur stolta svenskarna än är över sitt land och hur bra det än är med sunda statsfinanser så räcker inte det. Förändras vår omvärld måste vi förstå vad det innebär och i tid göra de anpassningar som krävs för att svensk ekonomi ska förbli konkurrenskraftig.

Sacos ordförande Anna Ekström och folkpartiledaren Jan Björklund erinrade i helgen på DN Debatt (5/6) om Globaliseringsrådets analys av varför svensk ekonomi utvecklats så väl sedan mitten av 1990-talet: Som välutvecklat exportland fick vi helt enkelt ovanligt stark draghjälp av den växande världshandeln. Men när tidigare fattiga länder höjer sin utbildningsnivå och kunskapsinnehållet i sina varor och tjänster utsätts vi för hårdare konkurrens. Vår sårbarhet kan därför vara större än den hittills sett ut att vara.

Regeringens jobbskatteavdrag har minskat marginaleffekterna för många svenskar. Det har blivit lönsammare att gå från bidragsförsörjning till eget arbete. Därmed ökar sysselsättningen och antalet arbetade timmar. Basen för välfärden breddas, vilket är oerhört viktigt inför kommande år när stora årskullar lämnar arbetsmarknaden.

Det är bra. Men under kommande mandatperiod borde alliansen gå vidare och sänka marginaleffekterna även för medel- och höginkomsttagare. Om gränsen för när statsskatt ska betalas sänks minskar marginalskatten med 20 procentenheter för dem som ligger i de berörda inkomstskikten.

Värnskatten som tas ut på högre inkomster utgör i sig bara 5 procentenheter. Men eftersom den ligger på toppen av kommunal- och statsskatt tar den en betydande del av vad som återstå efter skatt.

Skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare passar bättre in i de nya Moderaternas profil än marginalskattesänkningar högre upp i skatteskalorna. Men när det i sak finns starka skäl måste politiker ändå våga utmana opinionen och försöka förklara varför förändring ligger i hela samhällets intresse.

DN