Tål att tänkas på

Gert Gelotte: En för alla, alla för en Krönika 29/12:

Långsiktig ekonomisk nytta är inte lätt att få gehör för i den dagliga politiska debatten. Det är så mycket lättare att demonisera euron, skriver GP:s Gert Gelotte.

Om euron försvann – och därmed EU och dess gemensamma marknad – blev det den största alleuropeiska katastrofen sedan 1945, skriver Tysklands förre utrikesminister, miljöpartisten Joschka Fischer, i gårdagens DN. Det är starka ord, men förmodligen i sanningens omedelbara närhet. Euron tvingar EU:s medlemsländer att se till gemensamma intressen. Utan euron tar nationella intressen över. I förlängningen hotar förflutenhetens nationalism.

Europas ledare skulle få mycket svårt att motstå populistiska partiers krav på högre och bredare gränshinder och de skulle frestas att försöka exportera ekonomiska problem till grannländerna genom devalveringar, ränteförändringar och statssubventioner. Resultatet blir i värsta fall ett europeiskt ekonomiskt inbördeskrig.

Kortsiktigt skulle det finnas både segrare och förlorare. Tyskland, som redan har Europas starkaste ekonomi, kommer sannolikt ut på topp. Men långsiktigt finns bara förlorare – möjligen med undantag för stora storföretag. De verkar redan i en värld där bara de starkaste och mest kreativa överlever.

Små krisekonomier, som den grekiska, skulle inte klara sig bättre utan euron. Oavsett valuta behöver Grekland låna på den internationella penningmarknaden. Tas lånen upp i inhemsk valuta blir räntan skyhög. Långivarna har ju all anledning misstänka att den grekiska regeringen försöker devalvera lånens värde innan de betalar tillbaka dem. Lånar Grekland i stället i utländsk valuta är devalveringar kontraproduktiva eftersom lånen blir motsvarande dyrare.

Med egen valuta får grekerna klara sig själva bäst de kan. Med euron kan de räkna med övriga EU-länders stöd eftersom en gemensam valuta innebär delade ekonomiska problem. Starka EU-länder, som Tyskland, har ett egenintresse i att hjälpa Grekland.

Att många tyska väljare anser att grekerna bör betala sina skulder själva är en begriplig men korttänkt reaktion. Tyskland behöver en stabil tillväxtmarknad att exportera till. Faller EU samman i ekonomisk protektionism får Tyskland, och Sverige, betala dyrt.

Men långsiktig ekonomisk nytta är inte lätt att få gehör för i den dagliga politiska debatten. Det är så mycket lättare att demonisera euron – eller invandrarna. Svåra tider kräver alltså politiska ledare i större storlek än small och medium. Politiska ledare som orkar stå upp för att en väl fungerande inre marknad förutsätter en gemensam valuta som i sin tur behöver motsvarande politiska integration med delvis gemensam social- och finanspolitik.

Att fördjupa den politiska integrationen via ett nytt fördrag torde för närvarande vara ogörligt. Fischer, som är en klok europé, föreslår i stället ett fristående ekonomiskt "Schengenavtal" mellan i första hand Tyskland och Frankrike – den axel kring vilken EU-samarbetet alltid har roterat.

Det kan vara en framkomlig väg – om Angela Merkel och Nicolas Sarkozy har modet att omsätta nödvändigheter i handling.

"Den politiska risken för båda blir stor, men alternativet, att euron försvinner, är oacceptabelt för dem, skriver Joschka Fischer.

Är alternativet oacceptabelt finns anledning till optimism för EU och euron. Europeisk idealism är bra, men omvärldens tryck och omständigheternas nödtvång är pålitligare och starkare integrationsmotorer.