Debatt: Har ni glömt varför vi har utdelningar?

För att marknadsekonomin ska fungera måste det ske aktieutdelningar. Det innebär att aktieägarna flyttar pengar från en ficka till en annan. Utdelningen kan sedan ­inves­teras i annat. Men dessa grundläggande förhållanden tycks ekonomijournalister ha glömt bort, skriver styrelseledamoten Christer Jacobson.
Utdelningsfest! Guldregn över aktieägarna! Atlas Copco göder ägarna med 11 miljarder! ­Krigsstils­rubrikerna slår emot läsarna som vanligt varje år inför utdelningssäsongen.

Medierna får därigenom människor att tro att en gigantisk förmögenhetsomfördelning håller på att äga rum ­inför öppen ridå. Jämförelser görs ­dess­utom ofta mellan ­utdelnings­ökningarnas storlek och avtalsutfall för olika löntagargrupper, varvid ­uppenbara "orättvisor" påpekas. Och märkligt nog hörs knappt ett knyst från ­näringslivets och börsbolagens företrädare. År efter år får litaniorna om "guldregnet" stå okommenterade.

Varför tar även bildade ekonomijournalister upp denna fråga på detta vis?

Det finns egentligen bara två möjliga svar: antingen gör man det medvetet - mot bättre vetande, eller så är skribenterna i fråga inte så bildade i grundläggande national- och företagsekonomi som skulle vara önskvärt med tanke på deras arbetsuppgifter.

I en marknadsekonomi med privat äganderätt, som vi faktiskt har i ­Sverige och som en stor majoritet torde förespråka, är börsnoterade företag privat egendom.

Företagets hela egna kapital liksom den årliga avkastningen på detta tillhör sålunda aktieägarna. En annan viktig faktor i sammanhanget är att överskottskapital i ett ­företag så snabbt som möjligt bör ­omfördelas till andra sektorer där kapitalbrist råder, kanske beroende på högre tillväxt.

Det är just detta som sker när företagen årligen delar ut överskott, som inte behövs för att driva rörelsen vidare på planerad nivå, till sina aktieägare. Dessa får då en möjlighet att välja till vilka områden man önskar allokera det frigjorda kapitalet.

Visst förekommer det att styrelser missbedömer framtida kapitalbehov och sålunda föreslår för höga utdelningar. Betydligt vanligare är dock att börsföretagen delar ut väsentligt mindre än vad den verkliga utdelningskapaciteten skulle medge mot bakgrund av finansiell ställning, lönsamhet och tillväxtambitioner.

Guldregnet över aktieägarna består alltså i att dessa flyttar sina egna pengar från en ficka till en annan. Därtill är det en kostsam flyttning i så måtto att 30 procent av utdelningarna regelmässigt hamnar i statskassan.

Man kan för övrigt fråga sig varför ­avkastningen på riskkapitalet, företagens vinster, beskattas mycket hårdare än avkastningen på riskfria placeringar, till exempel bankräntan, när man samtidigt hävdar att man vill stimulera företagandet?

Först beskattas vinsten hos företaget, sedan resten hos aktieägarna, dels som direkt skatt på den utdelade vinsten, dels vid avyttring som skatt på värdestegring som den kvarhållna vinsten normalt ger upphov till.

Varför delar då företagen alls ut pengar till ägarna? Svaret är att en ­aktie utan utdelning för all framtid skulle sakna marknadsvärde. En fungerande marknadsekonomi är knappast tänkbar utan stora företag med ett spritt ägande, en aktiemarknad och ett årligt utdelningsflöde från företagen till ägarna. Alltför höga utdelningar slår tillbaka på ägarna. Dels hämmas företagets tillväxtmöjligheter och därmed nivån på framtida utdelningar, dels skattas kapital bort i onödan.

Det bästa för ägarna, företagen och samhället är en balanserad utdelningspolitik, där hänsyn tas till lönsamhet, tillväxtmöjligheter och finansiell ställning. Lyckas börskollektivet med detta innebär det också ­- föga överraskande - att den totala utdelningssumman över tid växer i takt med företagen och att nya "­­utdelnings­­rekord" sätts år efter år.

Det som händer vid en osaklig framställning av detta förlopp - en av marknadsekonomins fundamentala processer - är att okunniga människor förespeglas att aktieägarna orättvist berikas på någon annans bekostnad - till men för nyföretagande, tillväxt och sysselsättning.

I januari i år har regeringen utgett ett kommittédirektiv till översyn av företagsbeskattningen (Dir 2011:1). Kommittén, som ännu inte är utsedd, har till uppgift att bland annat se över skatteincitament för riskvilligt ­kapital.

Denna utredning har alla möjligheter att bidra till en ökad klarsyn, dels genom att behandla frågan på ett pedagogiskt sätt, och dels genom att ­utvärdera om straff­beskattningen på riskkapitalets ­avkastning verkligen är förenlig med de övergripande målen om nya företag, mer forskning, högre tillväxt och ökad sysselsättning.

Även medborgare som sympatiserar med Vänsterns paranoida verklighetsuppfattning investerar sina inkomster i aktiefonder, och är således helt och hållet medansvariga till allt det dessa kverulanter själva gnäller om,,,hyckleriet i sin högsta form.

Kan inte medborgarna själva få bestämma var de vill lägga sina inkomster?

Måste detta bestämmas av någon förmyndare (politiker/myndighetsutövare)?

Kan inte medborgarna själva få bestämma var de vill lägga sina inkomster?

Självklart, när de har betalat sin skatt är det fritt fram att spendera dom på precis vad som helst.

lennart skrev:

Kan inte medborgarna själva få bestämma var de vill lägga sina inkomster?

Självklart, när de har betalat sin skatt är det fritt fram att spendera dom på precis vad som helst.

Javisst men hur stor omfattning skall den offentliga verksamheten då tillåtas förfoga över?

Vill vi ha ett samhälle där man inte genom egna insatser kan påverka sin situation?

Javisst men hur stor omfattning skall den offentliga verksamheten då tillåtas förfoga över?

Tillräckligt för att ge samhällets innevånare god samhällservice, naturligtvis

Vill vi ha ett samhälle där man inte genom egna insatser kan påverka sin situation?

Exakt vem hindrar DIG ?