Värnskatt

Värnskatten är inget annat än avundsjuka

Robert Gidehag, 42, Stockholm. Vd, Skattebetalarnas förening. Skattebetalarnas förening: Avskaffa den populistiska straffskatten på utbildning och ansträngning
Jag deltog nyligen i ett seminarium om skatter. I panelen satt också en ledande miljöpartist, en moderat, en socialdemokrat och en hyggligt känd industriman.

Ganska snart uppstår konsensus om två frågor: att arvsskatten och förmögenhetsskatten avskaffats är bra, och att avskaffad värnskatt inte är en prioriterad reform – det vore nämligen väldigt ”orättvist”. Två av partierna vill i stället skruva upp marginalskatterna ytterligare, med tyst medgivande från industrimannen.

Visst är detta en märklig inställning i ett land som i decennier har styrts av arbetarrörelsen och sedan några år i stället styrs av en borgerlig regering med ”arbetslinjen” som ledstjärna? Den ungdom som föds rik på Östermalm slipper skatt på sin förmögenhet och betalar 30 procent på sin kapitalinkomst. Den ungdom som föds i Tensta med läshuvud som enda startkapital och som pluggar till civilingenjör eller läkare betalar i stället nästan 60 procent på sina inkomster över 47 000 i månaden. Nej, jag hårdrar inte – detta är exakt vad det är frågan om.

Den verkliga rikedomen härrör i Sverige i huvudsak från kapital. Nästa gång du ser en Bentley på Strandvägen eller ett stort hus på Djursholm kan du vara ganska säker på att pengarna inte kommer från höga löneinkomster. De allra rikaste har länge sluppit förmögenhetsskatt – redan socialdemokratin insåg att de helt skulle flytta ut sitt kapital annars. Detta orimliga undantag togs bort av alliansregeringen – förmögenhetsskatten avskaffades helt.

Och missförstå mig inte. Det är bra att människor kan ärva pengar eller bli förmögna på olika sätt – och att avskaffa förmögenhetsskatten och arvsskatten var bra och nödvändiga reformer. Problemet är att vägen till förmögenhet via arbete i stort sett är stängd.

Den typiske värnskattebetalaren är inte en bankdirektör med jättebonus. Här återfinns förvisso framgångsrika men ändå vanliga yrkesgrupper som läkare, ingenjörer, ekonomer, rektorer, mellanchefer i staten och småföretagare. De kör typiskt inte Bentley och bor inte på Djursholm eller Strandvägen. Men de bor bra, äter gott och kör en bra bil. De är kort sagt som vilka som helst – bara med något mer karriärframgång och något högre lön. Och här ligger nog pudelns kärna.

I Jantelagens Sverige, med anor från det gamla brukssamhället, är det lättare att acceptera att Bentleyägaren med privatchaufför får skattesänkningar än att klassens plugghäst eller grannen som vågade satsa på företag får det.

De som betalar värnskatt är som folk är mest – bara lite flitigare och duktigare. Och det sätter i gång den stora heliga svenska avundsjukan.

För några andra skäl att behålla värnskatten finns nämligen inte. Det råder i princip konsensus bland ekonomer om att det är en så skadlig skatt att staten faktiskt förlorar pengar på den. Det är en straffskatt på utbildning och ansträngning som dessutom har större samhällsekonomiska skadeverkningar än bara på statskassan.

Motståndet mot att avskaffa värnskatten är ganska mycket en ohelig allians av vänsterpolitiker som försöker vinna röster på människors avund, av fega borgerliga politiker som ängsligt sätter upp det blöta fingret i luften och av vissa riktigt rika människor som kan kosta på sig att hålla sig med åsikter, som för tillfället är chic bland människor som inte är beroende av arbetsinkomster.

I väntan på att denna oheliga allians ska upplösas får svenska akademiker, högre tjänstemän och småföretagare finna sig i att betala högre marginalskatter än tyska börsbolagsdirektörer eller brittiska finansmän. Och får därmed aldrig chansen att själva bygga upp ett rejält sparande, än mindre en förmögenhet. Särskilt snyggt är det inte – knappast rättvist heller.

Robert Gidehag

Måste finnas en gräns för skatt även för rika.

Björn Lindgren har läst vår artikel men missat poängen (Brännpunkt 10/10). Hans resonemang om Regeringens skattesänkningar tyder dessutom på att han inte förstått jobbskatteavdragets konstruktion. Det har nämligen ett tak som gör att skattelättnaderna för de flesta heltidsarbetande inte blir större och större i kronor.

Lindgren konstaterar att det har skett en ökad inkomstspridning, något som vi också noterar i rapporten. Det är en del av en global trend och förekommer i hela västvärlden.

Vår poäng är att denna utveckling har inneburit att skattesystemets progressivitet i praktiken har skärpts. Den tiondel som tjänar bäst står ensam för 40 procent av kalaset, de 20 procent som tjänar bäst står för nästan 60 procent. Det är svårt att hävda att dessa grupper ”smiter från notan”.

Finns det då skäl att ”ömma” för dessa grupper – att tycka synd om dem? Nej – självklart inte. Men det har vi heller aldrig skrivit. Vi har istället tre huvudpoänger som Lindgren inte berör i sitt svar.

För det första att det någonstans går en gräns för hur stor del av den totala kakan höginkomsttagare kan förväntas betala. Trots allt lever vi i en marknadsekonomi med privat äganderätt. Vår utgångspunkt är att de pengar vi tjänar in i första hand är den enskildes pengar, inte statens. Därför bör det finnas en gräns för det allmännas anspråk på andras inkomster – alldeles oavsett om det rör sig om en börsbolagsdirektör, en civilingenjör eller en undersköterska. Vi tycker att 56 procents marginalskatt (plus sociala avgifter) och 40 procent av den totala kakan är en sådan gräns. Uppenbarligen tycker Lindgren att det inte är tillräckligt.

För det andra gör vi poängen att det inte finns något skäl att med hänvisning till diffusa föredelningspolitiska mål avfärda reformer som skulle vara bra för hela samhällsekonomin. Det råder bred konsensus om att ett avskaffande av värnskatten skulle vara en bra reform för hela Sverige. Vår tillväxt skulle öka och kakan att fördela skulle bli större. Kostnaden för en sådan reform skulle initialt uppgå till några promille av statens budget och på sikt skulle den sannolikt inte kosta något alls för staten.

För det tredje att det givet den förskjutning av skattebelastningen som skett inte finns något skäl alls att ytterligare höja skatten för de som väljer att utbilda sig, starta företag eller som på annat sätt satsar på att få en högre inkomst än snittet. Lindgrens parti tycker annorlunda – deras budgetmotion innebär att den högsta marginalskatten skulle höjas ytterligare, till nästan 60 procent. Tyvärr är de i dåligt sällskap med de andra oppositionspartierna som också vill höja marginalskatterna ett snäpp till.

Givet det vi vet om värnskattens effekter skulle ytterligare marginalskattehöjningar knappast leda till något annat än att det blev mindre resurser att fördela. Frågan Lindgren borde ställa sig är därför hur mycket välfärd han är beredd att offra på symbolpolitikens altare.

ROBERT GIDEHAD

vd Skattebetalarnas Förening

ARVID MALM

chefekonom Skattebetalarnas Förening