vänsterkulturen

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana

I say no more........

Nya värderingar i högerleden är inget att vara arg för

Debatten om kulturvänstern

Jag minns en gråkall och slaskig demonstration. Det måste ha varit i januari 1985, och vi var en liten skara som samlats utanför den sovjetiska ambassaden i Marieberg. Några i spetsen ringde på porttelefonen medan en övervakningskamera zoomade runt över oss. Vi krävde att få överlämna en protest mot att poeten Irina Ratusjinskaja hölls fängslad i ett läger. Jag tror att det var Marianne Eyre som tagit initiativet till samlingen. Ingen öppnade. Till sist sköt någon in den inplastade protesten under grinden.

Runt mig såg jag mest ansikten som tillhörde författare man brukade kalla ”vänster”. Där fanns Axel Liffner och Göran Sonnevi och flera andra. Sådan såg alltså ”kulturvänstern” ut.

Varför man röstar som man gör är en sammansatt fråga – det handlar om bakgrund, om föräldrar, om klasstillhörighet – men allra mest om det där mer svårfångade som nog är viktigast, om värderingar. Dem man väljer och får stå för. Jag är litet för ung att ha upplevt den stora vänstervågen, men gammal nog att ha hunnit bli irriterad på dess avarter. Så varför röstar jag till vänster om borgerligheten?

Som aktiv i Amnesty under några viktiga år på sjuttio- och åttiotalet skrev jag många brev till sovjetiska myndigheter om baptistpastorer som skickats till Gulag för att de trodde på Gud. Men också till malaysiska byråkrater som fängslade fackliga aktivister som slogs för arbetarrättigheter. Och om man talade om människorättsfrågor sprang man alltid på samma människor – folkpartister, sossar och vänsterpartister. Inte bara, men oftast. Där fanns ett dike i svensk politik som, tror jag, levde kvar från andra världskrigets dagar och hur flyktingengagemanget gestaltat sig den gången. De frågor som var ”vänster” när jag var i tjugoårsåldern handlade om jämlikhet mellan könen, om ekonomisk rättvisa, om ”miljöförstöring” och om solidaritet med tredje världen. Om man tyckte sådant var viktigt var man en ”vänstertomte”, tror jag vi kallades. Eller en ”miljömupp”.

Det betyder inte att jag inte stötte på vänstertroll. Jag minns ett långt och omskakande samtal jag hade med en tvättäkta stalinist som med kall nit tyckte att hälften eller så av Ryssland befolkning kunde ha fått stryka med bara revolutionen genomförts. De fanns – tillsammans med Pol Pot-kramarna någonstans längst därinne i den blodröda skymningen, fullt upptagna med att hitta på nya bokstavskombinationer. Men i den bredare vänsterfåra där jag som ung vistades fanns de inte. Det är en fin retorisk prestation av högern att lyckas framställa KLMNOPQ(R)-grupperna som representativa för den bredare ”vänstern”. Ansvaret vilar ändå fortsatt tungt på dem som inte tog tvär ställning för demokratin – ett slirande man kan finna belägg för såväl till höger som vänster i det svenska nittonhundratalet.

Möjligen är det så att den svenska vänstern segrat ihjäl sig. I dag vill alla ha varit med och bekämpat apartheid. Kan man vara annat än genuint upprymd över att det som vänstermupparna tyckte då, för tjugo–trettio år sedan – att jämställdhet mellan könen är en grundläggande demokratisk utgångspunkt, att miljöfrågorna är avgörande, att fattigdomen i världen gäller oss alla – nu är frågor alla politiska partier vill äga? Idéerna om ekonomisk rättvisa och fördelningspolitik kommer ändå att under överskådlig framtid fortsätta vara vattendelaren mellan vänster och höger. Det handlar inte om livsstilsmarkörer utan om vilket samhälle man vill leva i.

Det var väl så, Bengt, som jag hamnade i ”kulturvänstern”. Det är lite oklart i din artikel om du vill göra upp med vänstern som sådan eller med dina grannar i en stadsdel i huvudstaden. Jag antar att du inte tagit i så om det inte handlat om en riksangelägenhet. Men om ”kulturvänsterns” värderingar i dag sträcker sig en bra bit in i borgerligheten, så tycker inte jag att det är något att vara arg för.

Ola Larsmo

kulturdebatt@dn.se

Liberaler som allas spottkopp
Vill du beskriva något som du avskyr politiskt? Säg genast ”nyliberalt” med darr på rösten. Det fungerar i en samhällsdebatt där få har koll på ideologi.
I Almedalen, där den politiska eliten har hängt i veckan, gick jag förbi en torgdebatt. Socialdemokratiske Daniel Suhonen debatterade mot den borgerlige Markus Uvell och varnade för den nyliberala utvecklingen, som Suhonen sa sig vilja vända. Men, vad menas med den nyliberala utvecklingen?
Nyliberalism innebär att staten ska vara liten, helst en liten nattväktarstat som garanterar vår frihet men inte gör mycket mer. Nyliberaler förespråkar därför till exempel fri rörlighet över nationsgränser, drogliberalism och så få offentliga regleringar som möjligt.
I Sverige har vi ett av världens absolut högsta skattetryck, och mer pengar än någonsin går till vård, skola och omsorg. Myndighets-Sverige är så stort att till och med Socialdemokraterna tror sig kunna spara miljarder på att banta statlig förvaltning om de vinner valet. Det råder vidare partipolitisk konsensus om att narkotikapolitiken ska vara restriktiv.
Sverige är med andra ord inte i närheten av att bli en nyliberal nattväktarstat. De svenska nyliberalerna är väldigt få, desto fler är alla som verkar tro att nyliberalism betyder ”allt som är hemskt”.
Någon dag efter att jag hade hört Daniel Suhonens varning för nyliberalismen deltog jag i ett Almedalsseminarium om mångfaldspolitik med bland andra en lektor i sociologi på Malmö Högskola, Göran Adamson.
Adamson och jag är helt överens i vår kritik mot att politiker och myndigheter ägnar sig åt kulturrelativism och identitetspolitik. Men så kopplar Adamson, i sin bok ”svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster”, ihop mångkulturalism med nyliberalism. För att ro den märkliga teorin i hamn får nyliberalismen stå för allt från snobbism till antimodernism.
En annan udda verklighetsuppfattning lanserades nyligen av Lars Hermansson, författare och kritiker på Sveriges Radio. Han menar på fullt allvar att vi har ett nyliberalt kulturklimat. ”Den logik som präglar vårt nyliberala kulturklimat är enfald, ängslighet, konformism”, skriver han. (Aftonbladet kultur, 23/06).
Enfald, konformism och ängslighet skriver jag under på. Men i detta ”nyliberala kulturklimat” - där vi finner landets gåsleversocialister - har en socialliberal folkpartistisk kulturpolitiker som Madeleine Sjöstedt jagats i flera år.
Inte för att hon dragit ner på det offentliga kulturstödet – tvärtom, hon har ökat anslagen. Det sticker nämligen i ögonen på teaterchefer och kulturskribenter att Sjöstedt är liberal och inte socialist. Det irriterar så till den grad att det skapas ”kultur” där Sjöstedt jämförs med avföring (Dramatenchefen Marie-Louise Ekmans arbetsplatsdokumentär ”Den dramatiska asylen”).
Vilket extremliberalt och tolerant kulturklimat, Lars Hermansson! Eller?
Journalisten Per Svensson, som tidigare varit kulturchef på denna tidning, har skrivit briljant om detta fenomen – att liberalismen anklagas för allt. Läs gärna hans debattbok ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.”
Liberalen har blivit en så tacksam måltavla att det ropas nyliberal stup i kvarten - utan att någon tycks veta vad skällsordet betyder.

Året då det alternativa blev politisk norm
LEDARE
PER GUDMUNDSON
5 juli 2014 kl 00:00, uppdaterad: 7 juli 2014 kl 05:58
Det brukade finnas en alternativ politikervecka i Visby. De senaste åren samlades de i en gammal skola några hundra meter bortanför Almedalen. Det var övervintrade hippes, gröna vågare, trädkramare, kängpunkare, rastafarianer, veganer, anarkister, queeraktivister, likhetsfeminister, syndikalister, marxister, leninister, trotskijster, Mister Krister, Buster Bister och cyklister. Kort och gott späckat med -ister.

Det var seminarier om alternativa livsstilar, genuspolitik, arbetsfri inkomst, djurens rätt, strukturell rasism, gruvstrejker i fjärran land, räntefria banker, kapitalistfritt företagande, byteshandel och parallella valutor. Samt, såklart, frigörande dans och transcendentalt trumspel.

Men i år har det inte hållits någon alternativ politikvecka. Flera har frågat vart den tog vägen. Svaret är dock uppenbart.


Frågeställningar som förr endast återfanns hos haschtomtarna i alternativrörelsen dominerar nu debatten i Almedalen. Om opinionsmätningarna får rätt kommer Stefan Löfven i höst få förhandla med inte mindre än tre partier som alla vill införa sex timmars arbetsdag. Ett av partierna vill dessutom betala fullt arbetsföra människor för att ta ledigt från jobbet och vara hemma under ett så kallat friår. Det är svårt att ge någon exakt siffra innan Almedalsveckan är helt slut, men ETC-grundaren Johan Ehrenberg, som arbetat långt mer än heltid i tre decennier för en arbetstidsförkortning, har varit med i säkert hälften av alla debatter, känns det som. Tillsammans med Daniel Suhonen, som leder vänstertankesmedjan Katalys, nås full täckning.

Veganrörelsens köttmotstånd är nu etablerat. Både MP och FI vill införa köttfria måndagar, och FI vill dessutom sätta in en fyra miljarder kronor stor köttskatt för svenska folket. V har som mål att köttkonsumtionen ska minska.

De alternativa livsstilarna har blivit politisk norm, och representeras med vissa variationer över hela den vänstra delen av partispektret, från V:s och MP:s krav att ensamstående kvinnor ska få rätt att insemineras, till FI:s mål att helt riva upp äktenskapsbalken och tillåta ett slags månggifte.

Det slutar inte där. MP förespråkar räntefri ekonomi, FI vill avskaffa försvaret och Vänsterpartiet vill inrätta ett genuspolitiskt råd med expertis från Aftonbladets ledarredaktion (!) i finansdepartementet.

Tunga politiska förslag, som alliansens 400-miljarderssatsning på infrastruktur eller Kristdemokraternas trevare om Natomedlemskap, går knappt att höra i det alternativa bruset av postkoloniala teorier om rasifiering, vithetskritik och identitetspolitik. Det finns inte längre något behov för en alternativ politikervecka, när hela vänstern har förvandlats till en politisk freakshow.

Per Gudmundson är ledarskribent.