Tårtkalas

Artikelns ursprungsadress: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/afrosvenskarna-devalverar-ordet-rasism




”Tårtaffären”

”Afrosvenskarna devalverar ordet rasism”

Första gången jag hörde talas om Afrosvenskarnas riksförbund var när de polisanmälde afrosvenska komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt” för hets mot folkgrupp. En självbiografisk föreställning där hon driver med rasistiska föreställningar. Att organisationen nu går ut och ­kallar Makode Lindes tårtinstallation rasistisk är föga förvånande, men rätt sorgligt, och visar på ett obehagligt sätt hur man ser på afrikaner. Föreningens talesman Kitimbwa Sabuni talar om en afrosvensk grupp som har uppfattat konstinstallationen som djupt stötande. Flera personer inklusive honom har även uttryckt hur obehagligt det var att man bara ser vita på bilderna från Moderna museet. De enda två personer man tydligt ser i kortversionen av filmsnutten från evenemanget som cirkulerat i medierna, är konstnären själv samt en kvinna som ser ut att komma från Mellanöstern (en grupp som i vanliga fall inte brukar få epitetet vit medelklass), och mycket väl skulle kunna vara afrosvensk. Men eftersom dessa befinner sig i den ”kulturella elitens” centrum kan de tydligen inte vara afrosvenskar.

En bättre illustration av vad Makode Linde försöker säga med sin konst går väl knappast att få. Hans verk där han målar ”blackfaces” på olika seriefigurer, för att visa hur afrikaner ses som en anonym grupp där ingen tillåts vara subjekt, fångar den bild av afrikaner som Afro­svenskarnas riksförbund, Elisabeth Ohlson Wallin med flera givit uttryck för under den gångna veckan.

När Kitimbwa Sabuni deltar i en debatt i TV 4 förmedlar han mest av allt bilden av den afrosvenska gruppen som ett gäng kuvade Onkel Toms som ska vara glada att de har vältalige Sabuni som kan ge luft åt deras tankar och känslor. Som självständigt tänkande subjekt (eller som person med annan åsikt än Sabunis) ingår konstnären Makode Linde inte i gruppen afrosvenskar utan är i den världsbild Sabuni vill göra gällande endast talesman för sig själv.

För egen del tycker jag att Lindes verk växer för varje dag. Gästerna på Moderna museet äter tårtan, men för varje tugga hör de ett jämrande från konstnären, det gör det svårt att verkligen njuta fullt ut av bakverket. Det som också är fascinerande är indignationen över att folk kan äta tårtan, när faktum är att alla svenskar äter den där tårtan varje dag, och tårtan framkallar lidande, men lidandet är för långt bort för att vi ska höra det och därför kan vi låtsas att det inte finns. Det får mig att tänka att koldioxidskatt kanske inte är det bästa verktyget för att få oss svenskar att leva mer miljövänligt, kanske skulle Thailandsresandet minska betydligt om det innebar en tio timmar lång flygresa med avgrundsvrål från dem som får ta de faktiska konsekvenserna av växthuseffekten. Kanske skulle inte så många köpa en I­phone i julklapp till sin tioåring om telefonerna utrustades med en app som var femte minut informerade barnet om vilka kinesiska arbetare som begått självmord i fabrikerna i Kina till följd av arbetsvillkoren under tillverkningen.

Det är tråkigt att Afrosvenskarnas riksförbund är så snara att skrika rasism. Det devalverar ordet och det är viktigt att fördomar får bearbetas på olika sätt, till exempel med humor. Själv tycker jag att en blackfacemålning kan förlora sin kraft att smäda och kränka när den tas fram i ljuset och man skrattar åt den.

Rasism är också på ett plan kollektiv, men på ett annat djupt individuell och måste få bearbetas ur ett subjektivt perspektiv. Man kan också fråga sig hur effektivt det antirasistiska budskapet når ut om det endast tillåts förmedlas genom att man reser runt på skolor och håller upp ett strängt pekfinger. Afro­svenskarnas riksförbund arbetar för att få till ett minnesmärke över den transatlantiska slavhandelns offer. Min spontana tanke, förutom att det är en god idé, är: be careful what you wish for because it may come true, tänk om det blir Makode Linde som får i uppdrag att utforma minnesmärket.

Tebogo Monnakgotla, tonsättare

kulturdebatt@dn.se