Anhängarna till landet Utopia

Nina Björk: Lyckliga
i alla sina dagar






Fackprosa


Nina Björk går till storms mot ett samhälle där marknaden styr alla mänskliga relationer. Johan Norberg ser ett tvångssamhälle torna upp sig bakom hennes utopiska luftslott.


Vi är med om det varje dag. McDonaldspersonal med påklistrade leenden, försäljaren som vill bli vår vän, reklamen som utlovar gemenskap och status. Allt sånt får oss att le överseende eller kanske himla med ögonen. Allt det ser Nina Björk som ett tecken på ett förgiftat samhälle, där alla alltid är ute efter något. Och det får henne att längta efter äkthet, en värld där relationer och samarbete inte bygger på snöd vinning, lönearbete och tillväxt.

Hon vill något helt annat: "Vidgandet av det som sker, som kan ske, mellan ett barn och en förälder" till hela samhället, till politiken. Den Nina Björk som ville befria individen från den traditionella familjen i Under det rosa täcket vill nu göra om hela samhället till en storfamilj. Hon antyder också att det är erfarenheten att få barn som har gjort henne till, tja, vad? Hon värjer sig mot etiketter som "konservativ, nostalgisk, bakåtsträvande", men jag har sällan läst en mer välformulerad och uppfinningsrik konservativ kritik av det urbana, kommersiella, moderna.

Björk passerar miljöproblem och global fattigdom, men i rasande hastighet. Det är inte där kärnan i kritiken finns (i så fall hade hon behövt hantera att fattigdomen minskar snabbare än någonsin och mest i snabbväxande länder). Det är vantrivseln i marknadskulturen hon är ute efter, känslan av äckel inför en människa som räknar, alltid räknar.

Tänk om dessa ekonomiska drivkrafter äter sig in i våra liv. Vi tävlar och vi jämför oss och riskerar till slut att gå genom livet och in och ut ur sammanhang med en enda ekonomistisk fråga surrande i våra huvuden: "vad tjänar jag på det här?"

Denna klassiska farhåga – omnämnd av Platon, fulländad av Marx – är viktig. Om marknadsekonomin förvrider vår personlighet och förgiftar våra relationer skulle det vara ett skäl att springa så långt ifrån den som möjligt.

Men är det så? Tränger verkligen ekonomin ut alla andra mänskliga drivkrafter? Det märkliga med Björks bok är att hon ställer en i grund och botten empirisk fråga, utan att försöka sig på empiriska svar. Hon formulerar i stället om det svar hon tar för givet, med allt starkare metaforer, med allt fler citat av Marx och Barthes, men finner belägg främst i formuleringar i den mest underhållande management-mumbojumbon.

Björk åberopar det väl belagda förhållandet att en ekonomisk belöning för något vi tidigare gjorde av inre motiv, till exempel donera blod, kan sätta de motiven ur spel. Men det är något helt annat att påstå att ekonomiska belöningar för till exempel yrkesarbete skulle göra oss mindre intresserade av att donera blod utan belöningar.

Alla vi som har sett människor som är lika hårda i ekonomiska förhandlingar som de är generösa mot vänner och främlingar misstänker att Björk har fallit för en förgrovad och endimensionell bild av den mänskliga psykologin. Ett samhälle är tillräckligt stort för flera olika motivationer, och det är en människa också. Bill Gates vilja att krossa konkurrenterna verkar inte ha minskat hans vilja att utrota malaria, och vår marknadsekonomi har inte dödat viljan att ideellt engagera sig för våra barn eller medmänniskor.

Flera ekonomiska experiment i småskaliga samhällen på olika utvecklingsnivå ger en annan bild än Nina Björks. De visar att mycket få agerar enbart med vinstintresset för ögonen när de möter en främling. Och de samhällen som har mest erfarenhet av marknadstransaktioner agerar mer generöst mot främlingar. Det var de som inte använde marknader som tog allt de kom över när tillfälle gavs.

En tolkning är att vanan att tänka i termer av ömsesidig vinst utvecklar en känsla för andra och deras behov. Den tidigare marxistiske ekonomen Herbert Gintis, som har utfört sådana experiment, drar slutsatsen: "Samhällen som i hög utsträckning använder marknader utvecklar en kultur av samarbete, rättvisa och respekt för individen."

Villkorslös familjekärlek i all ära, men det räcker inte för att samla 1000-tals människor hos hundratals underleverantörer för att bygga en dator eller ett tåg. Marknadsekonomin är det första system som har möjliggjort storskaligt samarbete utan tvång, utan slaveri, utan feodalism. Det är det första ekonomiska system som inte kommenderar oss, utan vädjar till vars och ens eget intresse.

Björks alternativ för att organisera ekonomin är "arbetsbeting som ger betalning i form av livsmedel, tjänster eller ting". Tänk att utopin om att gesellschaft ska bli gemeinschaft alltid till slut hamnar där. Alternativet till att vädja till vårt eget intresse blir att kollektivet tvingar oss att arbeta på det sätt det har bestämt – om vi vill äta. Då föredrar jag nog ändå falska leenden på McDonald's. Med plusmeny, tack.



Johan Norberg

kulturen@expressen.se

Johan Norberg är författare till bland annat Den eviga matchen om lyckan (2009).

Publicerad 20 sep 2012 09:21

Annons:
Adress till denna artikel:
http://www.expressen.se/kultur/nina-bjork-lyckliga-i-alla-sina-dagar