Vänstern

Expressen Ledare: Vägval vänster
1 geting LIBERAL 140430
Årets valrörelse är märklig. Anders Borg och Magdalena Andersson har redan kastat handskarna i debatten. Men den hårda retoriken döljer bara hjälpligt att det i praktiken är små skillnader mellan alliansen och Socialdemokraterna. Samlingen mot mitten har gjort att de stora klyftorna i stället går inom blocken.
När Vänsterpartiets skuggbudget presenterades på tisdagen fanns till exempel ingen löfvensk acceptans för redan genomförda skattesänkningar. Partiet vill höja inkomstskatten för alla som tjänar över 30 000 kronor i månaden. Dessutom vill man höja bolagsskatt och fastighetsskatt samt införa en helt ny finansskatt. Pengarna ska bland annat gå till höjd sjukersättning, höjt bostadstillägg och höjt försörjningsstöd för barnfamiljer.
Sammantaget vill V genomföra reformer på 56 miljarder kronor, vilket är skyhögt högre än de tilltänkta regeringskompisarna S och MP som båda satsar drygt 27 miljarder. Men på presskonferensen försäkrade ändå Ulla Andersson, ekonomisk-politiska talesperson, att partiets mål är att ingå i en rödgrön regering.

Frågan är dock hur partiet skulle klara en övergång från barrikaderna till Rosenbad. Trots sina närmare 100 år i riksdagen är Vänsterpartiet ett parlamentariskt oerfaret parti.
Fram till murens fall var ett vänsterparti i det närmaste otänkbart som stödjeparti. Och bristen på reellt inflytande har gjort att Vänsterpartiet blivit dåliga på att bedriva praktiskt politik, menar statsvetaren Jörgen Hermansson. Plakatpolitik har varit viktigare än resultatpolitik. Det är en inställning som tycks leva kvar i partiet.
Kongressombuden revolterade exempelvis i januari mot partiledningens förslag om att - till synes av taktiska skäl - inte driva frågan om arbetstidsförkortning i årets valrörelse.
Så hur skulle partiet reagera om vänsterpartistiska statsråd efter höstens val måste ta ansvar för politik som går emot partilinjen?

Erfarenheten från våra nordiska grannländer förskräcker. I såväl Finland som Danmark har vänsterpartier i år lämnat regeringarna i protest mot den förda politiken.
Finländska Vänsterförbundet kastade in handduken när barnbidragen skulle sänkas, medan danska Socialistiskt Folkeparti gick i opposition i protest mot utförsäljningen av ett statligt energibolag. Det kostar helt enkelt på att regera.
De uttalade regeringsambitionerna till trots tvekar nog därför Jonas Sjöstedt. Ska V bli en lojal lagspelare i en rödgrön regering eller satsa på en friare roll på vänsterkanten?
Historiskt har Vänsterpartiet varit som störst när man fått stöd av S-väljare som är besvikna på sin regering.
Kanske är det förklaringen till det kaxiga och orealistiska ultimatumet om att helt förbjuda vinst i välfärden som V ställer till S för att ingå i en regering. Som ett sätt att slippa regeringsmedverkan utan att behöva säga nej.

V-budgeten ger Löfven problem

Vänsterpartiet eldar på med skattehöjningar på område efter område. Klarar Löfven stå emot?

När Socialdemokraterna på måndagen presenterade sin alternativa vårbudget handlade det om att ge så få konkreta besked som möjligt. En upprepning av våren 2010, då tydliga förslag från de rödgröna fick väljaropinionen att snabbt vända nedåt, skulle inte få upprepas. Hellre då fortsatt otydlighet.
Mot den bakgrunden var knappast tisdagens hårda budgetpaket från Vänsterpartiet precis den gåva inför första maj som Stefan Löfven hoppats på. Medan Socialdemokraterna denna gång legat lågt med krav på skattehöjningar ångar Vänsterpartiet på desto starkare. Det bär en budget som slår direkt mot både hushåll och företag. Partiet vill höja alla inkomstskatter redan från 30 000 kronor i månadsinkomst, bland annat genom försämring av jobbskatteavdraget, införa höjda och nya miljöskatter, höja fastighetsskatten och höja bolagsskatten.
Till detta kommer att partiet också, här i likhet med Socialdemokraterna, vill fördubbla arbetsgivaravgifterna för unga och fördubbla restaurangmomsen. Rut-avdraget är en gammal nagel i ögat på partiet som vill avskaffa det och samtidigt skall Rot-avdraget trappas ned. Att det sker i den ordningen borde annars vara lite förvånande för ett parti som vill kalla sig feministiskt; det är främst kvinnor och kvinnliga företagare som drabbas av det slopade Rut-avdraget.
Sammantaget är det ord och inga visor. Skatteförändringarna enbart på inkomstområdet motsvarar för en medelsvensk familj enligt SCB:s beräkningar ungefär 6 000 kronor om året. Genomsnittet för dem som utnyttjar Rut-avdraget ligger på 4 000 kronor per år; till detta kommer att risken för svartjobb inom städsektorn åter ökar. För de familjer som bor i egnahem blir det ytterligare fördyringar genom en höjd fastighetsskatt, som erfarenhetsmässigt slår hårdast i storstadsregionerna. Vänsterpartiet vill sitta med i regeringen och enligt partiledaren Jonas Sjöstedt tänker man ställa hårda krav. Lyckas man inte nå samförstånd klargör han att Vänsterpartiet avser att gå in i en renodl oppositionsroll.
Partiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson var på tisdagen försiktig med att ställa ultimativa krav. Ändock har Stefan Löfven fått en del att bita i.
Socialdemokraterna hade i början av året hoppats på en debatt om borgerliga skattesänkningar. Den dörren stängdes snabbt av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Nu riskerar han snarare att få en skattehöjningsdebatt på halsen. En nyckelfråga är med vilken kraft och ambition han klarar att stå emot de vänsterpartistiska skattehöjningskraven. På andra sidan finns sedan Miljöpartiet med krav på höjda miljöskatter på drygt 12 miljarder kronor.
Med vissa vänner behöver man inga fiender. Vänsterpartiets budgetförslag hade Stefan Löfven säkert varit glad att vara utan.

Medan många är tveksamma till vinst i välfärden, vill lika många slå vakt om valfriheten.
Debatten om den svenska välfärden har svårt att hänga ihop. Det visas av en undersökning från SOM-institutet från slutet av förra veckan.

Enligt mätningen vill 70 procent av svenska folket begränsa eller till och med helt förbjuda vinstuttag inom verksamheter som bedrivs med skattemedel. Men samtidigt säger sig ungefär lika många vilja måna om valfriheten, att själva kunna välja mellan olika alternativ inom skola, vård och omsorg.

Den ekvationen går inte ihop. Om vi vill ha alternativ måste det också finnas människor eller företag som är beredda att våga satsa pengar i en verksamhet. Finns ingen möjlighet till en rimlig avkastning blir det inga investeringar. Då blir det inte heller några alternativ och inte någon valfrihet.

En annan egendomlighet i den debatt som förs är att upprördheten om vinster tycks vara begränsad till just områdena vård, skola och omsorg. Sällan hörs några protester från vänsterpartier mot att privata företag är verksamma inom branscher som bygg, anläggning eller renhållning och där kan göra sig vinster på skattefinansierad verksamhet. Men här rör det sig om sedan länge etablerade verksamheter, dessutom dominerade av män, och förekomsten av privata företag ifrågasätts inte.

Att människor reagerar mot osund skatteplanering och andra oseriösa inslag är givetvis i högsta grad förståeligt. Således är det bra att regeringen täppt till möjligheterna för så kallade räntesnurror – moderbolag som lånar ut pengar till dotterbolag för oskäligt höga räntor i komplicerade mönster – och att det finns en bred enighet om att långsiktighet skall vara ett kriterium för skolverksamhet. Med avarter finns inga skäl att se genom fingrarna.

Men ytterst är det kvalitet och innehåll som måste vara avgörande, oavsett om en verksamhet bedrivs i kommunal eller privat regi.

I dag går en av tio grundskoleelever och var fjärde gymnasieelev i en friskola. Undersökningar, bland annat från Lärarförbundet, visar att föräldrar överlag är mer nöjda med friskolor än med kommunala diton. På samma sätt kan man i jämförelser inom primärvården konstatera att privata vårdcentraler hävdar sig mycket väl och ofta hamnar i topp när det gäller kundnöjdhet. Så länge en verksamhet klarar sitt uppdrag och mer därtill – och här har politikerna ett ansvar att sätta upp tydliga kvalitetskrav – skall en duktig läkare eller lärare som driver ett företag precis som den som bygger ett hus eller lägger asfalt kuinna plocka ut ett eventuellt överskott.

Debatten behöver mer inriktas på vad konsekvenserna blir om många välskötta och uppskattade välfärdsföretag klumpas ihop med enstaka oseriösa bolag och till följd av vinstförbud tvingas lägga ned. De som drabbas är inte fiktiva giriga direktörer utan vanliga människor vars valfrihet försvinner.