Rasism urvattnat

Maria Haldesten: Bananer mot rasism

Ger vi rasister och antisemiter för mycket uppmärksamhet?

En banan på fotbollsplan, utkastad framför fötterna på Barcelonabacken Dani Alves, fick antirasistiska motreaktioner att sprida sig som en löpeld genom sociala medier världen över. Kända fotbollspelare och vanliga medmänniskor har i dagarna publicerat bilder på sig själva med bananer .
Budskapet i hashtaggen #weareallmonkeys (vi är alla apor) är lika enkelt som viktigt. Vi är alla likadana. Vi är alla människor. Vi har alla lika värde.
Några av de som demonstrerar på första maj i år vill få oss att tro annorlunda. I Jönköping skall nazister demonstrera. Svenskarnas parti förespråkar bland annat ett slags etnisk rensning, med möjlighet till återkallande av medborgarskap för alla som inte tillhör samma ”folkslag” som ”svenskarna”.
Hur skall detta bäst bemötas? Ordföranden för kristna socialdemokrater i Jönköpings län föreslog i en radiointervju att Sverige bör utnyttja terrorlagstiftning för att förbjuda nazistiska organisationer.
Förbudsvapnet kan dock lätt snedtända och spela motståndaren i händerna.
”Vår demokratis problem är att extrema röster – drivna av misogyni, homofobi, islamofobi, antisemitism och auktoritära värderingar – får oproportionellt stort utrymme i debatten” skrev statsvetaren Marie Demker i en artikeln om näthatare i GP härförleden.
Är det verkligen så? Ger vi rasister och antisemiter för mycket uppmärksamhet? Jag är inte så säker på det.
I tisdags skrev Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, i Expressen om det allt öppnare judehatet. Han skrev om svenska judar som numera undviker att bära religiösa symboler av rädsla för att utsättas för hot eller trakasserier.
”Förr hade detta framkallat en syn- och hörbar vrede. I dag är reaktionen betydligt mer återhållen”, konstaterar han.
Är det sant? Ett obehagligt tecken på att antisemitismen smugit sig in lite här i vardagspolemiken är den hatreaktion en ledarskribentkollega på Bohusläningen nyligen fick på mejlen.
”Det är väl inte så att Du drivs av en religiös bitterhet? För Du är väl jude?” Så skrev hustrun till en ledande FP-politiker i Uddevalla, efter att denne tvingats avgå efter hård kritik.
Är det klokast att förbigå sådant med tystnad? Den taktiken tror jag inte på. Varhelst främlingsfientlighet, antisemitism, homofobi eller liknande visar sitt fula ansikte bör vi bita ifrån, ta debatten och gärna exponera avsändarna.
Jag marscherar inte på första maj. Men jag äter gärna en banan.

Farligt gulla med yttrandefrihetens fiender
13 maj, 2014
I förra veckan sände SVT det femte avsnittet i UR:serien ”De obekväma”. Avsnittet följde Ivar Arpi, borgerlig opinionsbildare och skribent som bland annat arbetat på Göteborgs-Postens och Svenska Dagbladets ledarredaktioner. I inledningen av programmet säger Arpi:
”Yttrandefriheten är inte till för hjältar eller för dem som älskas av alla. Yttrandefriheten är till för dem vi avskyr eller för människor som avviker”. Hans oändligt viktiga poäng är densamma som i det slitna citat som ofta felaktigt tillskrivs Voltaire, och som länge kunde läsas i sidhuvudet på GP:s debattsida. ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.”

Yttrandefriheten och respekten för oliktänkande är en grundbult i varje demokratiskt samhälle. Insikten om att detta är bland det absolut mest betydelsefulla vi äger är något som borde finnas i varje människas hjärta. Utan rätten att framföra vilken åsikt det än månde vara – även sådana som av andra kan uppfattas som obehagliga – kan man inte tala om vare sig frihet eller demokrati. Det är därför med stort obehag jag noterar att samtidigt som liberaler (och övrig borgerlighet) i princip i varje sammanhang försvarar yttrandefriheten med näbbar och klor, blir det allt vanligare och mer accepterat bland vänsteranhängare att motarbeta yttrandefriheten, alternativt heja på dem som innebär ett hot mot densamma. Det tar sig olika uttryck. Alltifrån att som LO-kommunikatören Sara Yazdanfar twittra ut ”skojiga bilder” på vandaliserade kristdemokratiska EU-valaffischer, till att som radioprofilen Ametist Azordegan helt tappa fattningen och kalla Janne Josefsson nazist när SVT:s uppdrag granskning drog fram åsikts- och yttrandefrihetens värsta fiende; den autonoma vänstern, i ljuset.

De flesta av oss, oavsett politisk bakgrund, skulle som tur är aldrig komma på tanken att blockera demonstrationer, överrösta torgmöten eller på annat sätt förstöra eller försöka stoppa någon från att uttrycka sina åsikter. Inte heller skulle vi riva ned eller förstöra valaffischer och annat propagandamaterial från partier vars åsikter vi inte delar. Eller för den sakens skull applådera människor som gör så.
Men det är ett faktum att det i dag finns en relativt stor (växande?) grupp som tror att man med våld, hot och skadegörelse kan få andra att byta åsikt och som aktivt tystar de som de anser tycker fel. Och det är skrämmande. Än mer otäckt är att relativt många etablerade journalister, artister och politiker stödjer den typen av ”politisk kamp” och försöker tona ned våldet och hotet mot yttrandefriheten.

Sen finns det som tur är motpoler. Efter att SD-mötet på Götaplatsen på tisdagen blockerats av maskerade skanderande motdemonstranter med koskällor och näverlurar twittrade komikern och radioprofilen Soran Ismail, vilken länge bedrivit en kamp mot rasism och nazism: ”Varje rygg vänd mot SD är en röst vänd mot SD. Varje ägg man kastar på SD är en röst man kastar på SD.”
Ismail fortsatte sedan att twittra om vikten av att respektera yttrandefrihet och använda ord och inte aggression i kampen för allas lika värde. Ett lika värde som inte minst handlar om allas rätt till sina egna tankar och åsikter. Tycker man att SD har fel är det mer effektivt att visa på vad i deras politik som inte är bra än att dingla med en koskälla eller att slå.
I en demokrati får det aldrig råda förbud - vare sig i teorin eller praktiken – mot att ha en visst sätt att betrakta världen. Ingen skall hotas och tystas på grund av att hen inte håller med om sådant som majoriteten anser vara rätt. Inser människor inte det har vi ett stort problem.
Malin Lernfelt