Tiggarna

Vi ska inte vänja oss
Publicerad 2014-04-28 00:05

Ge eller inte ge. Titta i ögonen eller titta bort. Riva läger och skicka hem eller erbjuda mat och härbärge.

I och med de senaste årens stigande antal utländska tiggare på allt fler platser utmanas den svenska idén om godhet och anständighet på ett alldeles nytt sätt. Generöst flyktingmottagande och omfattande biståndsinsatser är institutionaliserade verksamheter som gillas av många. Det är något helt annat när misären står på knä också i stadens finaste kvarter, eller när man måste hoppa åt sidan för att inte trampa på utrullade sovsäckar på väg hem från krogen.

I lördags rapporterade DN om rumänska tiggare som vräkts från sina läger i Stockholms utkanter och som till natten samlas under broar i centrala delar av staden.

Att tigga hör till det ingen människa borde behöva göra. Den mänskliga värdigheten urholkas varje gång pappmuggen sträcks fram mot förbiskyndande medmänniskor. Men hur mycket medlidande och förståelse vi än uppbådar, ligger alltid andra reaktioner och lurar under medkänslan.

Tiggeriet är obehagligt för medborgaren i välfärdsstaten. Det stör sinnesron hos den som är ute och promenerar. Att behöva konfronteras med den totala fattigdomen var tionde meter kan ödelägga humöret även hos den mest gladlynte söndagsflanör.

Följaktligen tar många sin tillflykt till fördomar och lösa rykten. Förra veckan var det Umeås mångåriga ordförande i kommunstyrelsen, Lennart Holmlund (S), som på sin blogg vidare­befordrade lösa rykten om lyxbilar, snatterier och fejkade funktionsnedsättningar.

Holmlund vet förstås precis vad han gör. Han har känt den frustration och det obehag som de allra flesta upplever när de ser tiggare. Han vet att den mänskliga längtan efter att bortförklara lidande får oss att leta efter faktorer som gör lidandet mindre och den utsatta mindre utsatt. Han kritiserades visserligen hårt av partikolleger men fick också många hundra positiva reaktioner från läsare.

I helgen höll Sverigedemokraterna valupptakt inför EU-valet om en knapp månad. Ett av huvudbudskapen är att utlänningar ska förbjudas att tigga i Sverige. Även om SD inte kommer att lyckas driva igenom de fördrags- och lagändringar som krävs för att förbjuda rumänska romer att tigga på gatorna i svenska städer, kan budskapet nog locka en och annan väljare. Hårdheten är också den ett försvar när det inte går att undvika eländet genom att zappa till en annan tv-kanal.

Men vilket är det anständiga svaret på problemet med tiggande EU-medborgare? Det finns tyvärr inget, inget enkelt i alla fall.

Det sämsta är faktiskt om vi vänjer oss. I många andra europeiska länder är det just vad makthavare och invånare i någon mån har gjort. Man tittar bort, samtidigt som politikerna allt oftare pratar om att begränsa den öppenhet som hela EU-projektet bygger på.

Svenska politiker har gjort avsevärda ansträngningar för att få Rumänien att lösa problemen med romska utanförskapssamhällen. En del har gjorts, men oviljan att ta ansvar är stor. Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) gör helt rätt när hon öppet uttrycker sin ilska över rumänska politiker som rycker på axlarna.

Problemet kan inte lösas långsiktigt någon annanstans än i Rumänien. Och vi kan inte acceptera att det här byggs permanenta kåkstäder med vidriga sanitära förhållanden, kanske med barn som inte går i skolan. Vi ska inte jaga tiggarna ut ur landet, men heller inte tillåta att det uppstår skuggsamhällen bortanför välfärdsstatens räckvidd. Vad som behövs är ilskna politiker från fler länder som talar med samma tydlighet som Ohlsson.

Antiziganismen och diskrimineringen i Rumänien späs på i en ond cirkel av romernas misstro mot majoritetssamhället. Chansen till utbildning och arbete betyder ingenting om enskilda individer inte vill ta den. Det förtroende som krävs för att bryta utanförskapet skapas inte över en natt. Pengarna finns, en del projekt har påbörjats och lett till viss framgång. Men det kommer att ta tid.

Under tiden får vi leva med att dagligen påminnas om en fattigdom som är miljoner och åter miljoner människors verklighet runtom i världen.

DN 28/4 2014