Grekland i lyxfällan

Lyxfällan

I tv-programmet "Lyxfällan" får skuldsatta människor hjälp av olika rådgivare. De går igenom hushållens ekonomiska träsk, ger råd och ställer tydliga krav för att familjekonomin ska komma på fötter. I regel slutar det lyckligt där deltagarna fått lära sig att inte leva över sina tillgångar.
Dramaturgin kräver sedan att de nyfrälsta med en hushålls­budget i balans vittnar om hur fantastisk sparprogrammet var: "Det var jättebra. Experterna var mycket tuffare än vi hade väntat oss. Det var en tung vecka, men det slutade ju bra."
Kommer då grekerna att resa sig som ett folk och lovprisa IMF, EU och ECB för deras starka hjälpinsatser? Nej, det finns varken på kartan eller i verkligheten. Missnöjda ­greker ­deltar i stället - och återkommande - i olika demonstrationer och protester mot den grekiska regering­en. Eller politiker i största allmänhet. Demonstranterna på Atens gator upplever att de inte har något ansvar för att nationen står på ruinens brant.

Men de av demonstranterna som någon gång, eller ständigt, fuskat med skatten har faktiskt ett ansvar. Varje euro som inte betalats in på grund av det där svartjobbet är en förlorad intäkt för detta djupt skuldtyngda land. Och just frånvaron av ett fungerande skattesystem är en av de stora förklaringarna till den grekiska krisen. Stats­skulden ligger nu på hisnande 150 procent av BNP.
Lyxfällans experter är nu på plats i Aten, det vill säga representanterna från den så kallade trojkan, Internationella ­valutafonden, EU och ECB. Enligt medieuppgifter verkar det bli ett nytt stödlån ovanpå det tidigare på 110 miljarder euro. Grekland har därmed hamnat i SMS-lånefällan; för att finansiera avbetalningen av gamla lån är man tvungen att ta nya. För ett hushåll i tv-serien hade det varit aktuellt med en skuld­sanering, men i Greklands fall är det långt ifrån självklart.

En avskrivning av skulderna skulle innebära att den grekiska­ staten i framtiden skulle få det oerhört svårt och betala dyrt när man ska ge sig ut och låna på den vanliga marknaden igen. Och om Grekland beviljas en gräddfil lär motsvarande önskemål komma från andra skuldtyngda länder. Som Portugal.
Skuldsatta nationer har också tillgångar. Det är ett självklart och berättigat krav från trojkan att Giorgos Papandreous regering gör allt för att sälja vad som säljas kan. Ett problem är att långivarna också vill att det stora oppositionspartiet, Ny Demokrati, ska skriva under de ekonomiska paketen. Något partiet vägrat att ställa upp på.
Vill Ny Demokrati verkligen dessutom ha en politisk kris? Ett nyval?

Premiärministerjobbet i detta krisland kan väl ändå inte vara så åtråvärt?
Nej, Grekland behöver en samlingsregering. Långivare och marknaden skulle lugnas något med mer av politisk stabilitet.
Den grekiska situationen kan på en central punkt faktiskt liknas vid ett krigstillstånd. Nationen är på väg att förlora sin faktiska suveränitet när andra dikterar villkoren för politiken. Det har i EU-kretsar till och med talats om att externa experter borde ta över privatiseringsprogrammet. Så långt går inte ens experterna i tv-programmet.

Det kan väl knappast vara namnet på valutan som är skuld till vissa länders ekonomiska kris?

På samma sätt borde ej heller namnet på valutan påverka priserna eller?