Grekland, en tragisk saga.

Grekerna har i årtionden konsumerat mer än de arbetat ihop, nu har sanningen hunnit ifatt dem.

Jag har ingen som helst förståelse för alla de greker som nu demonstrerar emot alla förslag till åtstramning och nerskärning.
Menar de att andra ska betala deras överkonsumtion?

Ett exempel, , grekerna har en pensionsålder tror jag, som ligger på 60 !! år.
Vissa yrkesgrupper får 90% pension efter 25 års anställning !

Och nu kräver de bidrag och villkorslösa lån av EU.

Vill inte grekerna ställa upp på lånevillkoren så låt dem lämna EU , och reda sig själv då.
De kan lämna in en ny ansökan när de rett upp sina problem.

Är inte detta typisk vänstermentalitet?

Har hört att pensionsåldern är ännu lägre på flera yrken till exempel frisörer som får pension vid 50, hur länge trodde de att det skulle hålla?

http://www.dn.se/debatt/greklands-tragedi-kan-sluta-i-en-europeisk-bankkollaps-1.1085809


”Greklands tragedi kan sluta i en europeisk bankkollaps”
Publicerat i dag. 00:50

Nationalekonomen och östeuropaanalytikern Anders Åslund: Den grekiska tragedin är den värsta statliga vanhushållningen världen skådat under efterkrigstiden. Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönster­gill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen. Om inget görs illa kvickt går Grekland i konkurs och kommer då att följas av Portugal och Spanien. Då kollapsar en stor del av det europeiska banksystemet. Europa måste se sanningen i vitögat och låta IMF ta över ledningen. Mellan 30 och 70 procent av den grekiska statsskulden måste skrivas av, landet måste skära 8–10 procent av sin BNP på ett år och IMF och EU måste skjuta till totalt 80–90 miljarder euro under tre år. I annat fall är landet bortom räddning, skriver Anders Åslund.

Greklands finansiella situation är lika uppenbar som ohållbar. Budgetunderskottet 2009 var 14 procent av BNP och statsskulden uppgår till 120 procent av BNP. Under de senaste två decennierna har Grekland vidmakthållit ett genomsnittligt budgetunderskott om 7,5 procent av BNP, medan Maastrichtkriteriet var 3 procent av BNP. Tre gånger har den grekiska regeringen avslöjats med att ha falsifierat statsfinanserna å det grövsta.

Vad gör man när situationen är ohållbar? Det finns ingen anledning att fördjupa sig i vem som är skyldig, ty snart sagt alla är skyldiga. Givetvis var olika grekiska regeringar värst, men de tyska och franska regeringar som förkastade Maaastrichtkriterierna 2003, när de inte själva uppfyllde dem, var medskyldiga och så var alla de passiva europeiska myndigheter som negligerade Greklands uppenbara och ohemula regelbrott.

Annons:
I dag spelar det emellertid ingen större roll, för vi sitter alla i samma båt. Om ingenting görs åt Grekland illa kvickt går landet i konkurs. I så fall kommer Portugal och Spanien likaså att tvingas ställa in sina betalningar, vilket inte alls är nödvändigt. Då kollapsar en stor del av det europeiska banksystemet. Europa skulle till och med kunna hamna i ny stor depression. Nu har vi mirakulöst undvikit en sådan trots dåraktig finanspolitik – om ock ej i Skandinavien. Rädde sig den som kan! Men vi kan bara rädda oss tillsammans. Kris stärker gemenskap.

Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönstergill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen. I kvantitativa termer är detta den värsta statliga vanhushållningen världen skådat under efterkrigstiden. Det är lätt att kritisera en eller annan politiker eller ett land, men det viktiga är att vi fokuserar och löser krisen. Det kommer att kosta mycket, men en okontrollerad kollaps kostar vida mer.

För det första kan Grekland inte klara att betala av på sin statsskuld. alkylerna bland experterna här i Washington och New York är att mellan 30 och 70 procent av den grekiska statsskulden måste skrivas av – cirka 150 miljarder dollar. Europeiska centralbanken ECB:s chef Jean-Claude Trichet är emellertid inte beredd att diskutera någon nedskrivning än, vilket visar att han inte är beredd att diskutera verkligheten.

För det andra måste Grekland skära ned sitt budgetunderskott radikalt. Hittills har regeringen bara accepterat en nedskärning av 4 procent av BNP från 14 procents budgetunderskott. Förra året reducerade Litauens klarsynte premiärminister Andrius Kubilius Litauens offentliga utgifter med 8,5 procent av BNP. I detta läge måste Grekland skära 8–10 procent av BNP på ett år, vilket även Ryssland och Moldavien gjorde 1998. Min erfarenhet är att det är ofta politiskt enklare att skära 10 procent än 2 procent av BNP. Det finns ingen anledning att behandla greker eller något annat folk som handikappade.

För det tredje kommer Grekland att behöva stor finansiering. Uppskattningarna ligger vid 80–90 miljarder euro [1] under de närmaste tre åren, även om nedskärningar och skuldavskrivningar sker. Internationella valutafonden IMF kan ställa upp med 25 miljarder euro, vilket är helt exceptionellt. Euro-länderna diskuterar nu 30 miljarder euro, vilket är otillräckligt. EU behöver på ett eller annat sätt ställa upp med den resterande summan. Tro inte att kineser eller ryssar kommer att rädda det lika självgoda som vanstyrda Europa.

Så vad bör då Europa göra? Den enda fördelen med den aktuella situationen är att katastrofen är lika monumental som uppenbar. Till att börja med måste Europa sluta att förneka verkligheten och se den i vitögat. Europeer måste sluta att säga att vi är bättre än andra och att detta inte kan ske hos oss. Det har redan hänt och Europa visar sig ha haft den värsta makroekonomiska politiken i hela världen (bortsett från Zimbabwe och Venezuela).

Finanskriser är vanliga och de upprepar sig. Därför är den internationella valutafonden IMF så viktig. Den vet hur man hanterar dessa regelmässiga kriser. Kenneth Rogoff, en tidigare chefsekonom vid IMF och Carmen Reinhardt har sammanfattat all denna vishet i en utmärkt nyutkommen bok om 800 år av finansiella kriser, som sarkastiskt nog heter ”This time it is different”.

Reglerna är enkla och klara. Låt någon ta ledningen. Eftersom EU vare sig har beslutskapacitet, regler eller finansiering redo är IMF det enda realistiska organet. I en anstötlig prestigecirkus har EU förslösat tre viktiga månader. Den bör erkänna sitt nederlag och överräcka ledningen till IMF. Men EU:s och dess medlemsländers pengar behövs, som den alla redan lyckade lettiska räddningen visade.

Ett IMF-program för Grekland måste innehålla alla de tre centrala elementen: skuldomförhandlingar (det vill säga nedskrivningar om cirka 50 procent), strikta nedskärningar av Greklands alltför stora offentliga utgifter, och substantiell finansiering från både IMF och EU, så att Grekland kan ta sig ur krisen.

Vad kommer då att ske med Greklands BNP? På grund av den väldiga överstimulansen föll den mindre än hälften så mycket som Sveriges BNP förra året – bara 2 procent – medan Lettlands BNP faller med totalt cirka 25 procent under tre år. Gråt inte för Grekland utan för Lettland, som varit ett dygdemönster!

När Tysklands och Greklands politiker tävlar med ECB om vem som kan vara mest trångsynt och ansvarslös, spelar Norden och Sverige en viktig roll som de länder och med de politiker som förstod bäst. Vi har både en plikt och möjlighet att sätta stopp för den finansiella dårskap som härjar på kontinenten.

Anders Åslund
senior fellow vid Peterson Institute
for International Economics i Washington DC.

Gert Gelotte: Greklands sak är också vår Krönika 11/5:

Det gamla sättet att bekämpa ekonomiska kriser i Europa är ingenting att längta tillbaka till. Då utlöstes kedjereaktioner av devalveringar och handelsbegränsningar. Allt i hopp om att något annat land än det egna skulle bli sittande med Svarte Petter. Alla förlorade, skriver GP:s Gert Gelotte

Från Grekland får eurons motståndare rikligt med vatten på sin kvarn: Vad var det vi sa? Euron är inget optimalt valutaområde. Så går det när man inte kan devalvera. Tur att Sverige inte är med. Nu slipper vi betala för Grekland.

Fast det slipper vi inte. Lite får vi, som medlemsland i Internationella valutafonden (IMF), bidra till euroländernas grekiska krispaket. Mycket riskerar vi genom att obönhörligen vara en del av samma europeiska ekonomi. Ställer Grekland in betalningarna måste landets skulder skrivas av helt eller delvis. Då hotar gränsöverskridande bankkrascher, finanskris och lågkonjunktur.

Euroländernas och IMF:s andra krispaket, som antogs natten till i går, är resolut. 720 miljarder euro i beredskap skall förhindra att den grekiska krisen sprids till andra skuldsatta euroländer. Om det räcker återstår att se. Men alternativet till solidaritet är stigande arbetslöshet i hela Europa.

Sverige har bland de bästa statsfinanserna i Europa. Men Sverige är också ett litet extremt exportberoende land. Tillåts Grekland dra ner Europa i en ny kris följer Sverige obönhörligen med. Kronan är en alldeles för liten valuta för att skydda oss. Alltså är Greklands sak vår – vare sig vi tycker om det eller inte.

Självklart hade det varit bättre för EU, och euroländerna, om den dåvarande grekiska regeringen inte fuskat sig till euron. Men nu är det som det är och lika bra är kanske det – för Grekland.

Utanför eurozonen, med en egen valuta, skulle regeringar och väljare kunnat fortsätta med självbedrägeriet att bara man kan devalvera, så går det bra att leva över landets tillgångar. Visst kan en devalvering hjälpa ett land ur tillfälliga ekonomiska problem. Men upprepade devalveringar ersätter inte sunda statsfinanser.

En devalvering gör importen dyrare och exporten billigare, vilket låter bättre än det är. För samtidigt innebär devalvering en kollektiv lönesänkning, när pengarna blir mindre värda, och dopning av näringslivet.

En kort tid går det att göra goda vinster utan produktutveckling och rationaliseringar. På längre sikt leder upprepade devalveringar till att ett land blir både fattigare och mindre konkurrenskraftigt. Ingenting är därför så bra för vanliga löntagare som sunda statsfinanser, stabilt penningvärde och låga räntor. Förhoppningsvis kommer Grekland dit även om det gör ont när landet ”interndevalverar”, det vill säga höjer skatter, sänker löner och sparar i offentlig sektor så att skuldsättningen minskar.

Kritiken mot euron är begriplig men ofta missriktad. Ingen har lovat att euron leder till det förlovade landet utan ekonomiska problem. Euron är en konsekvens av att Europas ekonomier växer samman. Då är en gemensam valuta rationellt.

Det gamla sättet att bekämpa ekonomiska kriser i Europa är ingenting att längta tillbaka till. Då utlöstes kedjereaktioner av devalveringar och handelsbegränsningar. Allt i hopp om att något annat land än det egna skulle bli sittande med Svarte Petter. Alla förlorade.

Nu tvingas i stället Europas regeringar lösa problemen i samförstånd. Därmed uppfyller euron också sitt politiska syfte – att främja samarbete och fördjupad integration mellan EU:s medlemsländer. Skälen för Sverige att byta till euro är alltså lika goda nu som tidigare.