Ekonomi kris eller inte

Peter Hjörne: Ensam på en mosse

Att försöka förstå den ekonomiska krisen är som att befinna sig på ett gungfly, skriver Peter Hjörne i sin söndagskrönika.


Så ger jag mig ånyo ut på eurokrisens och världsekonomins gungfly. Kanske kommer jag därmed att befinna mig på vad vi göteborgare ofint nog kallar ”fisens mosse” – men jag har fortfarande så förtvivlat svårt att förstå vad som egentligen händer. Möjligtvis kan den intelligente och insatte läsaren, med viss rätt, undra varför läsarna skall behöva lida för krönikörens oförmåga att förstå. Emellertid har jag en viss känsla av att jag inte är ensam om denna bristande insikt. Inte ens topparna i den internationella finansvärlden eller politiken tycks ha förstått eller förstår, för hade de gjort det så hade vi inte haft en kris. Eller hur?

Insikterna må vara klena men vissa kunskaper har ökat. Vi kan snart namnen på mängder av europeiska finansministrar, vi vet allt om grekiska och italienska regeringsombildningar och vi är bekanta med förkortningar som ECB, EFSF och IMF. Vi hör gång efter annan att krisen är allvarlig, att konjunkturen kommer att vika och att alla måste rusta sig för värre tider. När vi sålunda rustar för de sämre tiderna blir vi alla, inte bara en del av lösningen utan också en del av problemet. På sitt sätt pratar vi oss alla in i lågkonjunkturen för vem vågar ensam ”gå på i ullstrumporna” när makroekonomiskt konsensus bara pekar åt ett håll.

Jo, jag vet. Det handlar inte bara om prat. Det har inte undgått mig att Grekland var och är nära ekonomisk härdsmälta. Jag har förstått att Italien, som är världens sjunde största ekonomi, har den tredje största statsskulden och svarar för 17 procent av Eurozonens ekonomi har stora problem och att det i sin tur innebär enorma problem för de banker som har lånat ut mycket till dessa båda länder.

Men vad jag fortfarande inte riktigt kan begripa är varför detta i sig skulle ha någon fundamental inverkan på världshandeln och världsekonomin. Således var det så kallade G20-mötet milt sagt kallsinnigt till att låna ut pengar till sina europeiska olycksbröder och -systrar.

– Europa måste själv se om sitt hus, sa Australiens premiärminister Julia Gillard och USA:s president Obama efterlyste en stark signal från Europa om att man står bakom euron.

Det är egentligen inte en alldeles orimlig ståndpunkt. Dessutom: hade länder som USA och Kina verkligen sett globala hot i de europeiska problemen hade de sannolikt varit mer benägna att rycka ut för att försvara sina egna intressen, inte minst Kina som har en icke obetydliga del av sin valutareserv i Euro.

Således finns det amatörekonomisk anledning att hysa hopp om att det snarare blir ett hack i kurvan om än rejält, och att Europa reder ut sina problem och att vi faktiskt slipper en djupgående och långvarig internationell kris.

Samtidigt som hotet om en valutakris kastar sin slagskugga över åtminstone Europa så växer motsättningarna mellan olika grupper, intressen och länder. Befolkningarna i Grekland och Italien misstror de ekonomiska och politiska eliterna och samhällsinstitutionerna. Nordeuropéerna misstror sydeuropéerna och förtroendet för EU har fått rejäla törnar. I USA misstror republikanerna staten i allmänhet och president Obama i synnerhet och blockerar nödvändiga politiska beslut i kongressen.

I USA och Europa växer missnöjet med finanssektorns roffarmentalitet och I Storbritannien stiger den folkliga vreden mot bonus- och ersättningsexcesserna. Medan allt fler länder bejakar kapitalismen som ekonomiskt system för att lyfta hundratals miljoner ur fattigdom ökar de antikapitalistiska stämningarna i västvärlden. Avståndet mellan de folkvalda och folket, mellan företagsledare och anställda, mellan banker och allmänheten, blir allt större.

Tondövhet, okänslighet och arrogans paras under stundom hos vissa med girighet och fartblindhet. Ockupera Wall Street-rörelsen är ett av uttrycken för upprördheten över excesserna.

Som vanligt är det de som missbrukar systemen och saknar inlevelseförmåga som gör att systemen råkar i vanrykte.

Därför måste de som har den politiska och ekonomiska makten verka för att rota ut avarterna. För planhushållning och socialism är inte ett hållbart alternativ till kapitalismen, offentliga monopol ger inte medborgarna en bättre vardag än valfrihet och etableringsfrihet och nationalism kan aldrig bli ett bättre freds- och välfärdsprojekt än EU.

Det finns anledning att hysa hopp om att det snarare blir ett hack i kurvan än en djupgående och allvarlig kris