Sossarna

Inga nya djärva mål ... Ledare 20/11:

Socialdemokraternas investeringsmål är bakvänd ekonomisk politik.

Att först bestämma hur mycket pengar staten skall investera och därefter fylla målet med någonting är inget bra sätt att ta ansvar för skattebetalarnas pengar. Med målet att varje år satsa en viss summa följer risken för dåliga projekt och framhastade beslut. Så har det svenska biståndspolitiken plågats av en i övrigt rimliga ambition att använda en procent av bruttonationalprodukten (BNP) för bistånd till fattiga länder.

Trots trista erfarenheter av dylikt planekonomiskt tänkande vill den socialdemokratiska partistyrelsen införa ett mål för hur mycket staten skall investera – mätt i procent av BNP. Som argument anförs behovet av investeringar i vägar och järnvägar. Behoven där är uppenbara, men också begränsningarna.

Trafikverket får för närvarande de pengar man begärt – och klarar av att använda. Att ge Trafikverket i uppdrag att göra av med mer pengar ser kanske ut som handlingskraft, men är dålig ekonomisk politik.

Socialdemokraterna vill också komplettera statsbudgeten med ett sysselsättningsmål, mätt i antalet arbetade timmar och sysselsättningsgrad. Att ha ett sådant mål är naturligtvis inte fel. Men budgeten är fel plats. Risken är att det blir viktigare att pressa ner arbetslösheten än att skapa ekonomiska förutsättningar för fler riktiga jobb. Som bekant kan arbetslösheten minskas även med administrativa metoder (AMS-åtgärder och statistik).

Men det är bra att partistyrelsen bekänner sig till arbetslinjen: "Mer arbete och fler arbetade timmar måste bli huvudspåret för välfärdens finansiering i framtiden", skriver man och konstaterar att fortsatt skattefinansiering "på samma sätt som i dag" medför att kommunalskatten måste höjas med i genomsnitt 13 kronor fram till år 2035.

Då behövs inga nya investerings- eller sysselsättningsmål utan ekonomiska beslut som gör det lönsammare att arbeta och lönsammare att skapa arbete Sådana förslag lyser med sin frånvaro i den socialdemokratiska partistyrelsen förslag trots titeln "högre ambitioner för Sverige".

GP 20/11 -11

Dilsa Demirbag-Sten: En Muffare var bortom all räddning Gästkrönika 21/11:

Det fanns några tabun i vår familj. Att inte vara politiskt intresserad alls var likställt med att vara en idiot. Att som ung gå med i Moderata ungdomsförbundet (Muf) var dock den största dödssynden.

Politik är på allvar, och kul samtidigt. Engagemang skärper det politiska samtalet och är förutsättningen för att demokratin ska utvecklas. Utan en stark opposition riskerar regeringsmakten att förslappas, ta sin position för given och glömma att presentera väl genomtänkta politiska visioner för medborgarna att ta ställning till.

Jag är uppvuxen i en familj där allt, mer eller mindre, handlade om politik. Det var ett av få områden där vi barn gavs friheten att tänka själva, en ventil för allt det andra som var förbjudet för oss. Visserligen delade vi vänstersympatierna, men åsikterna tvingades inte på oss. Tvärtom förväntades det av oss att vi med egna ord skulle kunna argumentera för vår ståndpunkt.

Alla partier i riksdagen var värda att lyssna på, några mer än andra, och vi följde med stort intresse den svenska partipolitiken. I Sverige var debatterna civiliserade, även med Per Ahlmarks och Olof Palmes temperament. Jämfört med situationen i Turkiet, där samma politiska krafter länge hade regerat, framstod de svenska partiernas företrädare som högst sansade och humana.

Det fanns några tabun i vår familj. Att inte vara politiskt intresserad alls var likställt med att vara en idiot. Att som ung gå med i Muf var dock den största dödssynden. En politiskt ointresserad människa kunde väckas ur sin dvala, men en muffare var bortom all räddning.

Jag rycks sedan dess med i de politiska debatterna i Sverige, trots att de mestadels handlar om små nyansskillnader. En demokratisk ram för politiken är en lika nödvändig som anständig förutsättning för det offentliga samtalet i ett samhälle.

Att vara lågmälda, på gränsen till tråkiga, som svenskar sägs vara är ingen nackdel i den politiska debatten. Det är därför oroande att allt fler debattörer numera tar till orimliga jämförelser för att svartmåla sina politiska motståndare. På det ena hållet talas det om kommunistisk diktatur, på det andra om högerfascism.

När nervösa borgerliga debattörer jämför Sverige med forna kommuniststater, stänger jag av. Sådana relativiseringar av mänskliga rättigheter är inte värda att tas på allvar. När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.

Ett aldrig så brinnande intresse för politik får inte bli till bål där alla fri- och rättigheter eldas upp i stundens hetta. Möjligheterna att förkasta motståndarlägrets politik är fantastiskt stora ändå. Språkets rikedom är oändlig.

Att jämföra svensk partipolitik med de värsta diktaturerna, där oppositionella mördas och de mänskliga rättigheterna kränks, är en förolämpning av alla dem som dagligen riskerar sina liv för att skapa ett demokratiskt samhälle.

Hur illa man än tycker om Juholt eller Björklund är de demokrater och vi är fria att kritisera dem och andra utan att kastas i fängelse. Lite eftertanke borde göra oss alla ödmjuka inför privilegiet att få leva i ett land där respekten för mänskliga fri- och rättigheter är grundmurad. Även en ordinär och traditionell muffare är, i jämförelse med diktatorer i Mellanöstern, värd respekt.

”Uttalandet gestaltar partiets kris”

Mona Sahlins uteblivna svar om Håkan Juholts framtid är inget politiskt utspel – men gestaltar ändå den kris som partiet befinner sig i. Det menar statsvetaren Ulf Bjereld (S).

I en intervju i musiktidningen Novell vägrade Socialdemokraternas före detta partiledare Mona Sahlin att svara på frågan om hon tror att den nuvarande partiledaren Håkan Juholt sitter kvar till valet 2014.

– Den frågan passar jag, sa Mona Sahlin till Novell.

Mona Sahlin hälsar via sin pressekreterare att hon inte vill kommentera svaret i Novells intervju, som genomfördes den 21 oktober i år.

– Hon vidhåller att hon inte är rätt person att prata om partiet som det är nu, utifrån att hon inte har en sådan roll, säger Mona Sahlins pressekreterare Margareta Bernhardsson till SvD.se.

På måndagen ville inte Mona Sahlin svara på SvD:s fråga om hon har förtroende för Håkan Juholt.

– Ni får faktiskt fråga andra om det, jag har ju avgått, sa Mona Sahlin.

Den s-märkta statsvetaren Ulf Bjereld tror inte att Mona Sahlins svar ska tolkas som ett politiskt utspel, till skillnad från Thomas Östros medverkan i söndagens SVT Agenda. Även om Sahlins uteblivna svar skulle tolkas som ett utspel, skulle det inte få några större konsekvenser för Håkan Juholts ställningar, enligt Bjereld.

– Mona Sahlin har inga tunga uppdrag i partiet som Thomas Östros. Det Östros sa är en tyngre börda för Håkan Juholt att bära, säger Ulf Bjereld.

Däremot är Mona Sahlins svar en bra mätare på hur läget ser ut för Socialdemokraterna, menar Ulf Bjereld.

– Det gestaltar den kris som partiet är i. Det är ingen som är säker på någonting just nu. Det är väldig mycket förhoppningar, mycket oro och väldigt lite verkstad. Nu är medielogiken så att ljuset är på Juholt. Det räcker med att någon från partistyrelsen hostar så kommer frågan om vad det betyder för Juholt. Han måste komma ur den onda cirkeln, säger Ulf Bjereld.

Östros utspel om Juholt förvånar.

Flera bedömare är förvånade över att Thomas Östros, tidigare socialdemokratisk minister, inte uttalade sitt stöd för S-partiledaren Håkan Juholt i söndagskvällens Agenda i SVT. När Östros fick frågan om han stödde Juholt ville han inte svara, utan sade att han har förtroende för partiets verkställande utskott.

Tidigare socialdemokratiska ministern Thomas Östros deltog under söndagskvällen i Agenda i SVT för att diskutera krisen inom Socialdemokraterna. Orden som fick flera bedömare att höja på ögonbrynen var Thomas Östros vägran att svara på Camilla Kvartofts fråga: ”Har du förtroende för Håkan Juholt?”

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tycker att Östros uttalanden inte tyder på något större förtroende, men menar att det är svårt att veta om han agerar själv eller om han har fler med sig.

– Hur man än ser på det förmådde han inte ta orden ”jag har förtroende för Juholt” i sin mun, säger Hinnfors.

Bland andra Christer Isaksson, författare och S-kännare, har uttryckt sin förvåning till TT:

– Socialdemokraterna brukar ju utåt sett alltid uttala stöd för sittande ledning, säger han.

Thomas Östros fick också frågor om ett av Juholts utspel som handlade om att skatteutjämning mellan pensionärer och löntagare skulle vara möjlig inom ett år. Östros, som tidigare var ekonomisk-politisk talesperson, svarade då att Juholt inte kan ha menat vad han sade.

– Det var ju att ta Juholt och nuvarande ledning i örat, säger Christer Isaksson.

Thomas Östros anser att S borde fokusera på några få starka förslag och visa att partiet är regeringsdugligt. Men i stället har det varit som en ”popcornmaskin där förslagen flyger åt olika håll utan struktur”, sade Östros i intervjun.

– Det är i förvirringen kring sakpolitiken som det stora problemet för Socialdemokraterna ligger. Det går nästan inte att lägga ett enda förslag utan att det blir mothugg från ledande personer inom partiet. Partiet famlar kring sin färdriktning, säger Jonas Hinnfors.

Något håller på att hända inom Socialdemokraterna

Thomas Östros är en politisk räv som vet hur man lindar in skarp kritik. Detta visade han prov på i SVT:s Agenda. Inbjuden för att kommentera det omskrivna sms:et från Sigtunas S-kommunalråd Anders Johansson, passade Östros på att ge partiledare Håkan Juholt nästintill förödande omdömen, skriver kommunikationsrådgivare Jonas Morian (S).

Det ligger nära till hands att fråga sig varför Thomas Östros överhuvudtaget var gäst i Agenda.

Jonas Morian
Thomas Östros inledde med slå fast att det var ”väldigt olyckligt att den här typen av interna sms plötsligt är ute i alla medier”. Men inget avståndstagande. Tvärtom uttryckte han stark förståelse för den frustration som många socialdemokrater idag känner över katastrofala opinionssiffror och ännu sämre förtroendedito för Håkan Juholt. Just förtroendefrågan var något Östros betonade som avgörande för socialdemokratin.

Mot den bakgrunden blev nålsticken mot Juholt om behovet av ”genomtänkta, genomarbetade förslag som människor får respekt för” – och underkännandet av Juholts utspel om pensionsskattesänkning (”Det är inte möjligt”, ”Jag tror inte att han menade att vi skulle lägga förslag i den omfattningen redan i nästa budget”), synnerligen kännbara.

Dråpslaget kom i slutet av intervjun – när Östros på en direkt fråga om han hade förtroende för Juholt, svarade att han hade förtroende för partiets verkställande utskott som valt att ställa sig bakom partiledaren. Frågan upprepades, men Östros vidhöll att han inte satt ”i den positionen” att han skulle bedöma detta. Han undvek alltså uttryckligen att ge Juholt sitt stöd.

Det ligger nära till hands att fråga sig varför Thomas Östros överhuvudtaget var gäst i Agenda. Rimligen finns det många andra socialdemokrater man hade kunnat tillfråga om att kommentera den senaste tidens händelser. Att valet föll på Östros, som nyttjade tiden i tv åt att leverera eleganta syrligheter, får åtminstone mig att misstänka att Östros själv – eller via en medarbetare – kontaktat Agenda-redaktionen och låtit meddela att besked i stil med detta skulle levereras.

Något håller på att ske inom socialdemokraterna. Det är svårt att tänka sig att Göran Persson eller ens Mona Sahlin skulle ha ifrågasatts så öppet av lojala partimedlemmar, efter så kort tid på ordförandeposten, som Juholt nu blir. Om det är början på slutet för en i så fall rekordkort partiledartid vi nu ser, är svårt att säga. Mycket beror på om Östros gjort en korrekt bedömning av stämningarna inom partiet. Men en sak är säker: han har sällan fel.

Det är för övrigt anmärkningsvärt att Östros liknade läget i socialdemokratin just nu vid en popcornmaskin, där förslag åt än det ena och än det andra flyger omkring. Precis samma liknelse använde en gång riksdagsledamot Håkan Juholt när han recenserade Mona Sahlins partiledarskap.

JONAS MORIAN (S)

Thomas Östros rör om i grytan

Att Östros i tv inte ville uttala ett personligt förtroende för Håkan Juholt visar på fortsatt oro och spänningar inom socialdemokratin.

Precis när många inom socialdemokratin räknat med att lugnet skulle återinträda, klev förre ministern och ekonomiske talesmannen Thomas östros in i tv-rutan i SVT.s Agenda på söndagskvällen. Östros riktade en i flera avseenden kraftig kritik mot hur politiken förts från partiledningens sida under det senaste halvåret. Mest uppseendeväckande var att han inte ville uttrycka något personligt förtroende för partiledaren Håkan Juholt. I stället förklarade han att han hade förtroende för de ledamöter som sitter i partistyrelsens verkställande utskott och som uttalat fortsatt förtroende för Juholt.

Att sedan författaren Liza Marklund, som tidigare valturnerat med Mona Sahlin, i måndagens Studio ett förklarade att hon inte kan tänka sig att rösta på Juholt och att Sverige inte kan ha en statsminister som marknadsför sig som Åsa-Nisse väger inte precis lika politiskt tungt. Men en olycka kommer sällan ensam, särskilt inte när motvinden satt in.

Thomas Östros ställdes brutalt åt sidan av Håkan Juholt efter partiledarskiftet i våras. Från att ha varit en av socialdemokratins frontalpersoner har han förpassats in i en anonym tillvaro. Enligt medieuppgifter tycks han ha funderat på att lämna politiken och försökt få en post som vice riksbankschef. Om man skall se hans framträdande i söndags som att ge igen för gammal ost eller som ett försök att positionera sig för framtida politiska uppdrag är en öppen fråga. men det sistnämnda alternativet bör nog inte uteslutas.

Även om Östros på ytan var försiktig och intog en samlande position var den reella kritiken i det han sa desto starkare. Östros efterlyste gång på gång att respekten för Socialdemokraterna måste återupprättas. Partiet måste bli trovärdigt som regeringsalternativ och då måste personer med erfarenhet och regeringsbakgrund lyftas fram – Östros eget namn kan läsas in för den som vill. "Popcornpolitik" – något Juholt anklagade Mona Sahlin för att bedriva – måste ersättas med förslag som är "trovärdiga och genomarbetade". Det var med andra ord gott om kulor som visste var de tog.

Den akuta krisen för Juholt kan naturligtvis vändas om opinionssiffrorna åter börjar peka uppåt, vilket inte vore helt osannolikt med tanke på nuvarande bottenläge. Kortsiktigt talar också nästan allt för att S-leden kommer att slutas. Men, som förre gruppledaren Sven Erik Österberg konstaterade i fredags i en bisats, Socialdemokraterna har en partikongress 2013.

Det innebär att partiledarfrågan kan komma i fokus igen, om opinionsläget inte mer påtagligt förändras. Juholt har inte obegränsat med tid. Men just nu torde han trots allt rabalder sitta säkert, helt enkelt därför att tänkbara alternativ i dagsläget ser sämre ut.

Fredrik Tenfält: Förlåt som inte är förlåt

Håkan Juholt avslutade sin förlåt-turné med lägre opinionssiffror än när han började. Det kan han inte skylla på media, skriver GP:s Fredrik Tenfält i sin krönika.

Att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt tycks mig på senare tid har blivit en vanligare företeelse i det offentliga livet. Möjligen är det ett fenomen i den växande medieträningens spår. I medieträningens ABC anses det ju grundläggande att den offentliga person eller aktör som begått fel skall be om ursäkt. Det visar på självinsikt och ödmjukhet. Men samtidigt får inte ursäktandet gå för långt. Människor får inte bibringas uppfattningen att den felaktiga handlingen eller misstaget skulle bero på bristande omdöme eller kompetens. Alltså gäller det att få misstaget eller felaktigheten att framstå som så bagatellartad som möjligt. En tacksam linje är att anklaga media för felaktigheter och överdrifter. Man ber om ursäkt fast hävdar, åtminstone indirekt, att egentligen har man ingen anledning att be om ursäkt.

Två aktuella exempel är Carema och Håkan Juholt.

Kring vårdföretaget Carema har avslöjats en rad skandaler under hösten. Samtidigt som vd:n Carl Gyllfors beklagat vad som skett gick vårdkoncernen ut i en annonskampanj där kritiken i stora drag avfärdades. I ett kompendium, tidigare kommenterat på ledarplats (23/12), hävdade Gyllfors att kritiken varit ”överdriven” och ”felaktig” och att ”kunskaperna om den moderna äldrevården är ganska låg i samhället”. Bristande insikt om verkligheten inom äldrevården skulle alltså ligga bakom människors upprördhet. Värre sänkning av ett varumärke har sällan skådats. Men någonstans sitter en konsultbyrå och håvar in stora belopp på eländet.

Håkan Juholt skulle åka på ”förlåt-turné”. Frågan är om han egentligen ansett att han gjort något fel. Juholts grundförsvar under den turné som avslutades veckan före jul har varit att ”jag har hela tiden trott att jag gjort rätt”. Han har snärjt in sig i långrandiga förklaringar om regelverket för hyresbidrag. Han har återkommande attackerat media för bevakningen av hyresaffären. I Norrköping förklarade han att ”det jag varit med om kommer att studeras många, många år framöver”. Egentligen är han alltså ett offer.

Det var som skådespelerskan Linn Ullman syrligt kommenterade i det Skavlan-program där Juholt medverkade tidigare i vintras: ”Jag brukar tycka att jag gjort något fel när jag ber om förlåtelse. Det är ju hela poängen?”

Det är inte annorlunda i det offentliga än i det privata livet. En ursäkt som vi inte upplever som äkta löser inga knutar. Det gör närmast saken värre. Håkan Juholt avslutade sin förlåt-turné med lägre opinionssiffror än när han började. Det kan han inte skylla på media.

Gert Gelotte: Snuvade på folkhemmet

Sedan 2006 har en moderat partiledare besegrat tre socialdemokratiska. Ändå behandlar media Socialdemokraterna som statsbärande och partiledarbytet som en nationell kris, skriver Gert Gelotte.

Sverige blev inte föräldralöst när Håkan Juholt avgick. Mätt i antal djupt bekymrade kommentarer skulle man kunna tro det, men socialdemokratins problem är inte Sveriges. Socialdemokraterna har haft stor betydelse i Sveriges moderna historia, men partiets bäst före datum har gått ut.

Kanske kan reaktionerna på Juholts fall beskrivas som fantomsmärtor. Från Per Albin Hanssons makttillträde 1932 till Ingvar Carlssons avgång 1996 var Sverige en monarki med socialdemokratisk landsfader. Flertalet svenskar har vuxit upp med en socialdemokratisk regering som livets normaltillstånd. Fälldins, Ullstens och Bildts borgerliga regeringar var udda mellanspel.

Maktskiftet inleddes under Göran Persson och fullbordades med Mona Sahlins och Håkan Juholts nederlag. Sedan 2006 har en moderat partiledare besegrat tre socialdemokratiska partiledare. Persson förlorade regeringsmakten, Sahlin misslyckades med att återta den, Juholt föll utan valrörelse. Ändå behandlar media Socialdemokraterna som statsbärande och partiledarbytet som en nationell kris.

Djupet av socialdemokratins kris kan mätas på flera sätt. Ett uppenbart är att uppdraget som partiordförande inte längre är eftertraktat. Ett annat är sökandet efter en politik som skall locka tillbaka väljarna. När partier når dit är det ursprungliga uppdraget sedan länge utfört. Partiets bevarande som maktbas och hemvist riskerar att bli huvudsak. Men samma process kan förstås också beskrivas som att gamla ideologier söker nya tillämpningar – relevanta för vår tid.

Att fylla ett åldrat parti med nytt innehåll är mycket svårt. Riktigt framgångsrik i Sverige har bara Fredrik Reinfeldt varit. Omvandlingen av Moderaterna, från skattesänkarparti för välbeställda till välfärdsparti för det arbetande flertalet, är häpnadsväckande. Socialdemokraterna har goda skäl att känna sig snuvade på folkhemmet.

Den som tar över efter Håkan Juholt står inför en långt svårare förnyelseprocess. Socialdemokraterna slits sönder av flera förkastningslinjer – mellan förnyare och bevarare, mellan höger och vänster, mellan ideologi och praktik, mellan probleminsikt och problemförnekelse, mellan stad och land, mellan partielit som vet att hantera orden och medlemmar som tror på dem.

På något sätt klarar Socialdemokraterna den akuta krisen. Kärleken till gamla partier är som kärleken till gamla regementen, irrationell och stark. Men för ett statsbärande parti med landsfader är tiden ute.

Fredrik Tenfält: S är tillbaka på ruta ett

Varningstecknen fanns där från början, skriver GP:s politiske redaktör Fredrik Tenfält i sin krönika.

I bland går det snabbt i politiken. Den gångna veckan var jag på skidsemester i norra Italien.

I början på veckan fick jag bulletiner om att Håkan Juholt trampat i klaveret igen, nu med felaktiga påståenden om försvarspolitiken. Det var minst sagt förvånande, med tanke på att han vilat några veckor, i intervjuer förklarat sig vara en ny människa efter genomgångna kriser och rimligen borde vara mer försiktig än någonsin med faktakontroll.

På torsdagen nåddes jag av uppgifterna om krismöte i VU, men Juholt förklarade sig ha fullt stöd som partiledare. Det föreföll på avstånd trots allt lugnt. Så kom då epilogen på lördagen, framför en rulltrappa i köpcentret i Oskarshamn.

Snabbt har det också gått efter jubelföreställningen i Stockholm i slutet av mars. Jag var på plats då han höll sitt installationstal. Jublet visste inga gränser. Några av applåderna var säkert en aning tillkämpade; många måste innerst inne ha känt osäkerhet inför den helt oprövade partiledaren och tog i lite extra för den goda sakens skull. Men Juholt spelade också skickligt på de rätta strängarna: en partiledare som lät som en riktig socialdemokrat.

Ändå fanns varningstecknen redan där, övermodet och slarvet med fakta. Juholt förklarade att nu skulle S tillsammans med de stora fackliga organisationerna arbeta fram ett nytt pensionssystem. Fast varken TCO eller Saco hade blivit tillfrågade och ville inte vara med.

Han skällde på apoteksreformen och hävdade att den lett till allt dyrare läkemedelspriser, fast han borde ha vetat att priserna på alla receptbelagda läkemedel sätts av en statlig nämnd, inte av apoteken själva.

Där var fröerna till det som sedan skulle bli Libyenschabbel, budgetrassel och den avslutande fadäsen på Folk och försvar. Undan för undan undergrävdes förtroendet.

Jublet på partikongressen över Juholts traditionalistiska tal var inte heller oproblematiskt. För det visade upp ett parti som egentligen inte ville förändras, som ville vara kvar i den gamla tryggheten och höra de gamla sanningarna. Tiden efter valförlusten 2010 har politiskt varit en förlorad period för socialdemokratin.

Efter Juholt lär S i första hand behöva stabilitet. Men också ett partiledarskap som mer långsiktigt kan främja en intern politisk anpassning till dagens verklighet, inte bara drömmar tillbaka till den tid då Domusvaruhusen präglade Sverige.

Men det är just den förändringen många inom partiet inte vill ha.

Niklas Nordström: Släpp tanken på en frälsare

Socialdemokratins utmaning ligger mycket djupare än att bara hitta en ny ledare, skriver Niklas Nordström i veckans S-krönika.

Efter några dagars rapportering om Socialdemokraterna ställer jag mig frågan – finns det skäl att bli orolig eller förhoppningsfull? Jag tycker de som finns i ledande ställning inom VU och distrikten visat klokskap och sans i en orolig tid inför och efter att Håkan Juholt avgick. Det finns ännu tid att vinna förtroendet åter hos väljarna.

Det är lätt att det blir de interna hänsynen och den kortsiktiga taktiken som tar över. Men det finns skäl att påminna om att det i slutändan inte spelar så stor roll om man skulle hitta en kandidat som alla internt inom Socialdemokraterna kan enas kring, om man inte samtidigt tar hänsyn till väljarna.

Socialdemokraternas utmaning ligger så mycket djupare än att hitta en ny ledare. Nostalgin kring 70-talet måste släppas. Tiden är över när facket och Partiet bestämde över människor. Mammorna är inte längre hemmafruar och staten kan inte reglera allt. En djupare samhällsanalys krävs för att förstå vår samtid och tolka de värderingar som styr vårt tänkande. Hur kan dagens socialdemokrati fungera i ett samhälle där kunskap och humankapital spelar allt större roll? Där kollektivet spelar mindre roll och individen större? Hur ser en ekonomisk politik ut som skapar jobb och tillväxt i en värld där fler och fler företag agerar på en global marknad?

Mycket av de invanda tankemönstren inom Socialdemokraterna måste utmanas och det kommer vara svårt och göra ont. Men likafullt helt nödvändigt om det ska gå att återvinna förtroendet hos väljarna. För den som förträngt läget rekommenderar jag senaste SCB, november 2011. Där är det nu under 20 procent som skulle rösta S, både i Göteborg och Stockholm. Stort tapp över hela landet i medelklassen som utgör den breda basen av väljare.

Socialdemokraternas nuvarande ledarskap centralt och i distrikten måste fortsätta den inslagna ansvarsfulla vägen och släppa tanken på en frälsare som partiordförande som alla kan älska. Den personen finns inte. Det är bara att ta en ärlig diskussion och leta i kretsen av de som idag ingår i VU med omnejd. Låt det vara tråkigt och förutsägbart, men det kommer fungera om man utser en rutinerad person. Den personen måste känna stödet och mandatet för att göra de nödvändiga förändringarna för att åter kunna bli en röst stadigt förankrad i den verklighet människor lever i idag och med ett budskap som bär inför valet 2014. Kan vi hoppas att det är klart till på fredag?

LO: Återinför flera skatter
Återinför arvsskatt och fastighetsskatt.
Det skriver LO-ekonomerna i en artikel på DN Debatt.

Det är i en skatterapport som publiceras i dag onsdag som LO-ekonomerna skriver att Sverige behöver ha en bred parlamentarisk översyn av skattesystemet.
På DN Debatt presenterar man huvudpunkterna.
Målet med denna översyn bör enligt LO-ekonomerna vara en skattereform under nästa mandatperiod som även den har ett brett parlamentariskt stöd.
LO-ekonomerna pekar på några centrala utmaningar och önskade förändringar:
2008 togs den statliga fastighetsskatten för bostäder bort och ersattes av en kommunal avgift. Men eftersom välfärden kommer att kosta mer framöver anser LO-ekonomerna bland annat att det är viktigt att man börjar använda sig av effektiva skattebaser. Som exempel på en sådan tar man skatt på fastigheter.
"Om staten inte använder de mest effektiva skattebaserna kommer beskattningen av andra och mindre effektiva skattebaser att behöva tas i anspråk", skriver man på DN Debatt.

Vill ha arvsskatt
LO-ekonomerna menar att även arvsskatt är "eftersträvansvärd":
"En arvsskatt är eftersträvansvärd ur ett rättviseperspektiv och har få negativa incitament. I dag har två av tre EU-länder någon form av arvs- och gåvoskatt", skriver man på DN Debatt.
LO-ekonomerna är även kritiska till jobbskatteavdraget som man menar inte brutit utanförskapet på det sätt som det var tänkt.
"En bred skatteöversyn behöver genomföras med sikte på att genomföra en skattereform. Sverige tjänar på ett välfungerande skattesystem som har ett brett politiskt stöd", skriver LO-ekonomerna på DN Debatt.

Löfven har slagits för snäva intressen

Den lättnadens suck som hördes från vänster när Socialdemokraterna snabbt enades om en ny partiordförande ackompanjerades av ett försiktigt jubel från höger. Borgerliga ledarsidor öste lovord över den kloke och omdömesgille Metallbasen Stefan Löfven och Dagens Industri gav tummen upp: "Näringslivet hyllar nye S-ledaren".
De ser en pragmatisk facklig ledare som förstår industrins betydelse för välfärden. Äntligen en socialdemokrat som förstår vikten av låga elpriser, försiktiga löneavtal och ett gott företagsklimat. Äntligen en modern socialdemokrat.
Men man kan sikta mot mitten utan att vara modern och man kan gilla företag utan att vara för fri företagsamhet. Mycket talar för att Löfven drömmer en nostalgisk gråsossedröm om ett land där storföretag och centrala fackförbund styrde och staten gynnade sina gunstlingar. Han verkar mer intresserad av att öppna industriakuten än av att satsa på vårdens akuter. Frågan är hur klokt det är i en tid när allt färre vill vara med i facket, när unga ser det som en intresseorganisation för dem med jobb, som höjer murarna mot dem utanför. Han lär knappast hjälpa S att vinna tillbaka den miljömedvetna medelklassen i storstäderna som har flytt partiet.

Under de senaste åren har Löfvens insats för industrin inte varit en kamp för ett gott företagsklimat, utan för att pumpa in skattemedel i ett visst företag. När inte heller General Motors kunde göra något åt att Saab säljer för få bilar krävde Metallordföranden att staten skulle ta över förlusterna genom att gå in som delägare.
I början av 2010 köptes Saab i stället av den holländske lycksökaren Victor Muller och hans Spyker. Muller hade en historia av att satsa på skrytbyggen och fester i stället för investeringar och löner, men fick snabbt Löfvens stöd. "Han jobbar hårt för att få det här att gå i lås nu", sade han på en presskonferens, "men han kan inte göra allt själv."
De som borde ställa upp för Muller var som vanligt skattebetalarna, som enligt Löfven borde ge honom billiga lån, subventioner och pengar till forskning och vidareutbildning. Staten hade i och för sig redan garanterat runt 4 miljarder kronor i lån från Europeiska Investeringsbanken, EIB, men det tyckte Löfven var fickpengar. "Passivt", fnyste han.

När Muller såg ut att lämna ytterligare en bilolycka bakom sig var Löfvens recept att släppa in den ryske oligarken Vladimir Antonov i Saab, en person som blockerats av EIB på grund av misstänkt samröre med organiserad brottslighet.
I ett pressmeddelande i slutet av juni 2011 förklarade Metallordföranden: "Nu vill vi att regeringen på ett kraftfullt sätt, tillsammans med GM, gör det klart och tydligt för EIB att Antonov kan bli del-ägare. Släpp in Antonov". Detta var inte tänkt som en tillfällig krislösning. "Antonov är den långsiktiga lösningen", förklarade Löfven. Mindre än ett halvår senare häktades Antonov i London, misstänkt för att ha länsat en litauisk bank han var delägare i. Enligt vissa uppgifter för att få pengar till sitt Saabäventyr.
Saabhistorien reser allvarliga frågor om Stefan Löfvens omdöme och vilja att låta skattebetalarna stå för industrins förluster. Men än mer reser det frågor om hans världsbild. I en globaliserad värld där hela sektorer plötsligt kan konkurreras ut är det av största vikt att vi snabbt för över kapital och arbetskraft till fungerande företag. Då måste vi också bli bättre på att avsluta misslyckanden innan de slukar för mycket resurser.
I det skedet väljer S en ledare som tycks mer intresserad av att satsa skattepengar på konkursbon än av de nya företag som kan skapa morgondagens skatteintäkter.
Löfven har en historia av att slåss för en viss grupps snäva intressen, men nu är det tid för honom att dra sig till minnes Per Albin Hanssons ord från 1928: "Industriarbetarna skapa ej ensamt en socialdemokratisk majoritet. Vi måste föra en sådan politik att vi även får andra folklager med oss " .

Johan Norberg